Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Förhoppningsvis ska inte dagens mattelever behöva räkna på friskolekoncernernas vinster i framtiden.  Bild: Lars Pehrson/SvD/TT
Förhoppningsvis ska inte dagens mattelever behöva räkna på friskolekoncernernas vinster i framtiden. Bild: Lars Pehrson/SvD/TT

Mattias Karlsson: … och den mörknande framtid är vår

Tar man del av statistik och rapporter från lärare i landet är det uppenbart att den svenska skolan står inför ett växande problem. Den blir allt mer ojämlik. En viktig orsak till det är marknadsstyrningen av skolan.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Hur mycket friskolor tål Sverige? Den frågan blev synnerligen aktuell i veckan när det blev känt att Halmstads kommun förlorat en tvist mot ett skolföretag och kan bli återbetalningsskyldig på miljontals kronor. Problemet i sammanhanget är att företaget inte finns längre utan det handlar konkursboet efter JB-gymnasiet, som stängde i Halmstad för nästan sju år sedan.

På sin tid var JB-gymansiet, som från början hette John Bauer-gymnasiet, en av Sveriges största friskolekoncerner. Men under det framgångsrika ytan fanns det stora problem, men företagets skolor var undermåliga samtidigt som ägarna stoppade vinsterna i egen ficka. Allt tog slut med förskräckelse sommaren 2013 när hela koncernen, JB Education, försattes i konkurs.

När konkursboet efter JB Education nu likt en zombie på nytt hemsöker Halmstads kommun och vill ha mer pengar, kan man verkligen ställa sig frågan om friskolornas vara eller inte vara. Särskilt i ljuset av att skillnaderna mellan skolor och elever ökar i Sverige, vilket bland annat framgick av den internationella Pisa-undersökningen som presenterades i slutet av förra året. Även om de svenska elevernas skolresultat blivit bättre enligt Pisa, har Sverige numera den minst likvärdiga skolan i Norden.

Och lyssnar man på de många rapporter från lärare i landet är det uppenbart att skolan går mot två parallella skolsystem.

I förra veckan skrev Ulla Hamilton, vd för Friskolornas riksförbund, en debattartikel i Expressen där hon försvarar dagens friskolesystem (Expressen 30/1). Hamilton gör i sin debattartikel en historisk exposé och menar att skolan minsann inte var bättre för trettio år sedan, före kommunaliseringen och friskolereformen.

Men det finns problem även i dag, skriver Ulla Hamilton, och menar att det är viktigt att ha fokus på kunskapsmålet. Hon varnar också för att försämra villkoren för friskolorna.

Ulla Hamiltons debattartikel fick inte stå oemotsagd. I början av veckan skrev skoldebattören och rektorn Linnea Lindquist en replik på Hamilton i Expressen, där hon menar att kommunala skolor och fristående skolor inte har lika villkor (3/2).

Båda debattörerna är överens om att dagens skola missar det kompensatoriska uppdraget, men har helt olika lösningar på problemet. Ulla Hamilton framhärdar i att de skolor som har fokus på framgångsfaktorer, också är de som kommer lyckas oavsett driftsform.Den tolkningen köper inte Linnea Lindquist utan hon menar i stället att skolan misslyckas med det kompensatoriska uppdraget för att man tillåter att den är en marknad.

”Svensk skola slits isär och det beror till stor del på marknadsstyrningen”, skriver Linnea Lindquist.

Lindquists lösning är kort och gott att avskaffa det fria skolvalet.

Vem har då rätt, Ulla Hamilton eller Linnea Lindquist? Det problematiska är inte friskolorna i sig själv, det är finansieringen. Den absoluta merparten av de fristående skolorna i Sverige får sin finansiering från det offentliga, genom den så kallade skolpengen.

En friskola, eller en kommunal skola, får pengar utifrån hur många elever man har. Eftersom det är föräldrarna och eleverna som till stor del genom det fria skolvalet har makten över var pengarna hamnar, är det också de som bestämmer hur pengarna fördelas mellan skolorna. Men det finns inget i skolsystemet som säger att bra skolor premieras för sin kvalitet, eller genom sina så kallade framgångsfaktorer.

För tydlighetens skull tar vi det igen. Genom det fria skolvalet är det föräldrarna och eleverna som bestämmer hur skolans resurser ska fördelas, inte hur bra de egentligen är. Det finns alltså ingen naturlig koppling mellan resursfördelningen och skolans kvalitet.

Som skolsystemet ser ut i dag lär segregationen öka än mer och likvärdigheten fortsätta att minska. Det ligger liksom i det fria skolvalets natur att skillnaderna mellan skolor och elever ökar över tid när den större delen av makten ligger hos föräldrarna. Sker det ingen radikal förändring av den marknadsstyrda skolan lär vi gå en mörknande framtid till mötes.

Enda möjligheten till förändring tycks ligga i att politikerna, och då inte minst partierna bakom Januariöverenskommelsen, öppnar ögonen och verkligen ser vart den svenska skolan är på väg.

Alla barn i Sverige måste ges lika möjligheter till en bra skolgång oavsett var man bor eller när man börjar i skolan. Med andra ord ska målet vara en likvärdig skola. Så är det inte i dag.