Enade vi stå, söndrade vi falla. Det klassiska talesättet kom från ett av de många ombud som talade söndagens partiråd där Liberalerna skulle ta ställning till vilken väg partiet ska ta i regeringsfrågan, att kunna samarbeta med alla partier eller utesluta samarbete med ytterkantspartierna. Det är något av en ödesfråga för Liberalerna.
Vid 16-tiden stod det klart att partiledaren Nyamko Sabunis linje vann med röstsiffrorna 59–31, vilket därmed öppnar dörren för att Liberalerna kan söka samsyn med alla partier och således även med Sverigedemokraterna.
Det var så klart en viktig seger för Sabuni, och partiledningen som har backat upp henne. Men konflikten inom partiet lär kvarstå. Frågan om partiets vägval har skapat en djup splittring i partiet och kommer att vara ett öppet sår för lång tid framöver.
Det var alltså på söndagen som Liberalernas partiråd med drygt 90 ombud skulle ta ställning till det förslag som partistyrelsen lade fram i början av mars som framför allt handlar om att partiet efter nästa val vill bilda en borgerlig regering. Förslaget innebär också att partiet kommer att lämna januariavtalet efter nästa budgetsamarbete. Så långt har det funnits det en stor enighet inom partiet.
Men Nyamko Sabuni ville gå ett steg längre och öppna upp för att partiet kan söka samsyn med alla partier i riksdagen, och således då även med Sverigedemokraterna. Det är här den politiska striden har stått inom partiet den senaste månaden.
Bakgrunden till att Sabuni har drivit sin linje så hårt finns i Liberalernas svaga stöd i opinionen. I mätning efter mätning landar partiet klart under riksdagsspärren och skulle alltså om det var val i dag åka ut ur riksdagen.
Partiets interna analys har kommit fram till att man behöver signalera att man är borgerligt parti och framför allt locka stödröster från Moderaterna.
Det är en vansklig strategi. I stället för att positionera sig efter andra partier borde Liberalerna tydliggjort vilken politik de själva står för. Här har partiet för närvarande helt tappat bort sig.
Det kan tyckas paradoxalt att så litet parti som Liberalerna fått så mycket uppmärksamhet i den nationella debatten. Men det är befogat. Det sker hela tiden en förändring av det politiska landskapet även om det är svårt att urskilja från en dag till en annan.
På söndagen skedde dock vad som liknas vid ett jordskalv då de tektoniska plattorna i svensk politik skapade en klyfta mellan Liberalerna och Centerpartiet. Det innebär att möjligheterna att skapa en politisk plattform i mitten har blivit kraftigt försämrade. Det är verkligen synd, det försvagar både liberalismen och den frihet som individen i dag åtnjuter är på sikt hotad.
Det är mycket märkligt att Liberalerna redan nu, ett och ett halvt år före nästa val, tydligt markerat att man vill bilda en borgerlig regering.
För det första väljer vi inte en regering i det svenska valsystemet utan vi lägger våra röster på partier, partier som sedan efter ett val har förtroendet att bilda regering.
För det andra finns det i dagsläget inget tydligt borgerligt regeringsalternativ. Till höger finns i stället ett eventuellt regeringssamarbete mellan M, KD och SD och som kommer att få en tydlig konservativ prägel. Det vore alltså väldigt naivt att tro att ett parti av Liberalernas storlek i någon högre utsträckning kan påverka den regeringskonstellationen i en liberal riktning.
Liberalernas vägval kommer troligen att innebära att partiets kräftgång i opinionen fortsätter samtidigt som Nyamko Sabuni rusar in i den konservativa famnen. Men stor sannolikhet väntar alltså en ökenvandring för partiet.
Den enda räddningsplankan som finns kvar är att frågan hålls i liv till partiets landsmöte i höst. Annars är det bara att konstatera att risken för ett söndrat parti är stor.
Det är varken bra för Liberalernas fortsatta existens eller för liberalismens överlevnad i Sverige.
