Vi lämnar Jönköping sent på eftermiddagen och det har redan börjat mörkna så här i början av januari. Målet är fjällen och nästa anhalt på färden dit är Karlstad. Efter några småvägar kommer vi ut på landsväg 26 och styr norrut. Det regnar lätt, och det är nu helt mörkt. Det är mycket trafik och ljuskäglorna från de mötande bilarna försvårar körningen.
Då kommer högerlinjen till räddning. Genom på att följa vägmarkeringarna till höger går det att på ett säkert sätt framföra bilen så att den hamnar rätt i vägbanan. Låt oss kalla detta för en regel som leder till hög kvalitet i varje ögonblick av bilkörningen, den som ska ta oss till vårt mål, fjällen. Följer vi regeln kan vi med hög kvalitet uppnå målet.
Om vi nu låter vägen symbolisera skolan och fjällen målet för skolan så kan man konstatera följande: Det finns ingen högerlinje att följa i den svenska skolan och som garanterar hög kvalitet på undervisningen. Det är innebörden av den mål- och resultatstyrning som dagens skolsystem präglas av till förmån för den regelstyrning som fanns tidigare.
Visserligen har landets skolhuvudmän, kommuner och friskolor, att följa läroplaner och timplaner som anger hur många timmar eleverna ska ha i respektive ämne. Men när det kommer till lärarnas verksamhet, det vill säga undervisningen, så finns det inga strikta regler. Det öppnar så klart upp för att lärare tvingas göra annat än att undervisa elever, och med dagens ekonomistiska system är det också så det ser ut på många skolor, oavsett om de är kommunala eller fristående.
För nästan exakt ett år sedan kom det rapporten ”Stolpe ut!” från den fristående Tankesmedjan Balans som tar upp hur övergången till dagens målstyrning inom skolan gick till. Balans som funnits sedan 2017 består av Marcus Larsson och Åsa Plesner och har gett ut en rad rapporter och böcker om styrningen inom välfärden, ofta med fokus på just skolans verksamheter. Syftet med tankesmedjan är ”att skapa opinion för en politisk styrning av välfärden som grundar sig i balans mellan krav och resurser” som det står på deras hemsida.
I rapporten ”Stolpe ut!” tas som sagt historien om den målstyrning som dominerar i dagens skola upp, och hur den påverkar lärarnas arbetsvillkor.
Mål- och resultatstyrning ingår i den mer övergripande filosofin som styr stora delar av dagens välfärd och som kallas för New Public Management, även känt som NPM. Förutom målstyrning är konkurrensutsättning och effektiviseringskrav viktiga delar av NPM. Införandet av målstyrning i skolan hänger också ihop med de två stora skolreformerna som genomfördes i början av 1990-talet, det vill säga kommunaliseringen och friskolereformen.
Som Marcus Larsson och Åsa Plesner skriver så fanns det stora förhoppningar om att dessa förändringar inom skolan skulle leda till minskade kostnader samtidigt som kvaliteten skulle höjas. Så har det inte blivit, tvärtom. Dagens marknadsstyrda skola leder till allt större segregation och att likvärdigheten minskar, samtidigt som de stora friskolekoncernerna kan skicka vidare vinsterna till sina ägare.
Vad innebar det då konkret att man ersatte regelstyrning med målstyrning i skolan? Själva innehållet i skolans kommunalisering var att arbetsgivaransvaret för lärarna gick från staten till landets kommuner. Över en natt blev alltså lärarna kommunalt anställda, och den statliga regelstyrningen försvann och i stället skulle lärarnas arbetsvillkor regleras genom bland annat kommunernas kollektivavtal.
Men som Larsson och Plesner visar i sin rapport blev resultatet av målstyrningen förödande för lärarna eftersom kommunpolitikerna fick möjlighet att lägga krav på effektiviseringar inom skolans verksamheter utan att behöva ge svar på hur dessa ska genomföras. Det säger sig också självt att en kommunal budget består av en rad prioriteringar som måste göras för att budgeten ska gå ihop. Skolans finansiering konkurrerar alltså med en rad andra kommunala ansvarsområden.
Ett annat konkret exempel på hur skolan förändrades var att den tidigare statliga regelstyrningen i lärarnas undervisningsskyldighet, den så kallade USK:en, togs bort vilket ledde till att kommunerna successivt kunde fylla lärarnas arbetstid med annat än undervisning. Det finns faktiskt ingen hejd på andra uppgifter i skolan som lärare kan bli tvingade att göra som till exempel att vara rastvakt eller matvakt.
Det finns ett annat problem med målstyrning då skolans förmåga att höja elever och deras resultat inte är så enkel att mäta. För att uttrycka det på ett annat sätt, minskar man skolans resurser så kan det dröja lång tid innan de negativa resultaten märks, och då är det ofta för sent att göra något. Men för eleverna kan det vara förödande, de har ju bara en skolgång.
Men varför är det viktigt att ta upp skolans målstyrning i dag? För att förstå det måste man se till den större bilden. Dagens skolsystem har blivit en allt viktigare politisk fråga då det leder till ökade skillnader mellan elever och skolor. Skolan blir allt mindre likvärdig, det är ett stort problem för vårt samhälle.
För att börja komma till rätta med det kommer regeringen i vår att lägga fram två förslag till riksdagen om att dels minska ersättningen till friskolor eftersom kommunerna har ett större ansvar, dels att skolköer till friskolor tas bort som urvalsgrund för att göra skolvalet mer rättvist. Det här två viktiga förslag för att vända den negativa trenden med att skolan blir allt mer segregerad.
Men det är också viktigt att lyfta den centrala frågan om hur skolan finansieras och hur målstyrningen på ett effektivt sätt har urholkat både skolans resurser och lärarnas undervisning i klassrummen.
Slutsatsen av detta är enkel. Styrningen av skolan måste förändras och reformeras. Ett viktigt steg är att låta skolans resurser vara prioriterade genom en förnyad regelstyrning. Då kan man inte längre göra några smygbesparingar som ser bra ut på pappret men som är förödande för våra barns och hela vårt samhälles framtid.
För att fullfölja den inledande liknelsen; när samhällets resurser fördelas måste pengarna till skolan vara först i kön genom att de vänsterställs och att alla andra resurser därefter fylls på åt höger tills budgeten är klar. På så sätt kan inte politikerna komma med några nya ”effektiviseringar” inom skolans verksamheter.
Men låt er inte förledas av den här krönikans liknelser till höger och vänster, skolan är ingen vänster-höger-fråga. Ändå kan man inte låta bli att konstatera att det i stort saknas en politisk högerlinje för hur den svenska skolans ökande segregation ska bekämpas och hur skolan kan bli mer likvärdig.
Skolans mål är att ge alla barn möjlighet att utvecklas så långt det är möjligt. Så står det till och med i skollagen. Denna så kallade maximeringsprincip leder till att pengar som är avsedda till skolan måste användas så effektivt som möjligt, inte till vinster åt friskoleföretag eller trollas bort genom kommunala ”effektiviseringar”. Målet är alltså att alla barn ska kunna nå upp till sina drömmars fjäll.
Men tyvärr är det målet ouppnåeligt med dagens marknadsstyrda skola som tidigt sorterar upp eleverna, och som genom konkurrensen mellan skolor kan leda till att det man saluför inte är ett riktigt fjäll utan bara en bild i ett reklamblad. För att eleverna ska nå de riktiga höjderna behövs lärarnas professionalitet. Det är den som ska vara styrande i landets klassrum.
Skolan är en verksamhet som av naturen är ett långsiktigt projekt och som inte ryms inom en kommunal ettårsbudget. Lösningen borde finnas i att antingen införa regelstyrningen igen, fast i en mjukare mer dynamisk variant, eller att lärarna återigen blir ett statligt ansvar.
Det finns en annan regel som också borde vara styrande i ett större perspektiv. Har vi en skola som är bra för alla elever blir också samhället bra på sikt. Det är nämligen i skolan som vi bygger vårt framtida samhälle. Låt stå.
