I slutet av januari 1997 publicerade Dagens Nyheter en artikelserie som skulle få en stor betydelse för den nationella skoldebatten. Innehållet i den första artikeln var smått sensationellt. Under den första halvan av 1990-talet hade många av landets kommuner fört över hundratals miljoner kronor från skolundervisningen till marknadsanpassade hyror. Kommunerna hade helt enkelt gjort stora nedskärningar på skolan utan att det egentligen märktes.
Det var DN-journalisterna Pia Skagermark och Ola Sigvardsson som hade gjort den omfattande granskningen av kommunerna. De hade granskat kommunernas redovisningar från 1991 och jämfört de med samma redovisningar för 1995 för att se vad som hänt med pengarna till grundskolan. De fann då att mer än 200 kommuner hade tagit pengar från undervisningen och lagt det på ökade hyror för skollokaler.
Den här överföringen av resurser hade även skett i i Halmstads kommun. Enligt Dagens Nyheters beräkningar hamnade Halmstad på 20:e plats av de 100 kommuner som höjt sina hyror på skollokaler mest från 1991 till 1995.
Ett par dagar efter DN:s granskning gjorde Hallandsposten en lokal uppföljning. I HP:s artikel framgick att grundskolans undervisning i Halmstad under fyra år hade ”åderlåtits på 29 miljoner kronor” och att uppgifterna visade på ”vilken rävsax skolan hamnat i under 90-talets besparingsår” (29/1-1997).
I samma artikel intervjuades Göran Malmgren, ekonomiskt ansvarig på barn- och ungdomsförvaltningen i Halmstad, som ansåg att DN:s siffror var helt rimliga. Däremot hävdade han att Halmstad tillämpade självkostnadsprincipen och inte hade några marknadshyror. Men Peter Birksten, rektor på Örjansskolan i Halmstad var starkt kritisk och kallade kommunens köp- och säljsystem för ”ett gigantiskt monopol med kommunala skattepengar”.
”Det är fullständigt orimligt att lokaler, skolmat och städning är de enda kostnader som tillåts öka”, sa han till HP.
Under 1990-talet genomgick den svenska skolan stora förändringar. Framför allt skedde en omfattande decentralisering där staten successivt tog allt mindre ansvar för skolan. 1991 kommunaliserades skolan och därefter ändrades statsbidragssystemet vilket innebar att kommunerna fick fria händer att själva disponera de statliga anslagen. Dessutom infördes mål- och resultatstyrning vilket innebar att skolan skulle leverera vissa uppställda mål men att staten inte lade sig i hur kommunerna bedrev skolundervisningen.
Historien om skolans dyrare lokalhyror vittnar om att kommunerna kom att behandla skolans verksamhet som en budgetregulator. Genom att ha det fulla ansvaret för skolans verksamheter och dess lokaler fanns det inga hinder för att slussa pengarna mellan de olika områdena. Detta hade pågått i flera år och det var för en utomstående svårt att se vad som hänt.
Det går inte att teckna en entydig bild av läget i skolan, men mycket pekade i alla fall på att det inte stod rätt till i Skol-Sverige i slutet av 1990-talet. Det handlade om stora klasser, utbrända lärare, trasiga läroböcker och rapporter om att elevernas kunskaper blev sämre.
DN:s stora avslöjande bekräftade bilden av att skolan inte fick de resurser den behövde. Skolan hade helt enkelt blivit en integrerad del i den kommunala budgeten och fick därmed konkurrera med en kommuns alla andra ansvarsområden.
Att det inte stod rätt till på skolorna i Halmstad förstår man också av de återkommande protesterna från både skolpersonal, föräldrar och elever i slutet av 1990-talet. Protesterna kan sägas kulminera under 1999 då bland annat Nätverket föräldrar i samverkan blev aktivt och genomförde en rad demonstrationer på Stora torg i Halmstad och samlade in över 10 000 namnunderskrifter som krävde mer resurser till skolan.
I oktober 1999 protesterade ett stort antal rektorer i Halmstad mot skolans fortsatta besparingar. I ett skarpt formulerat brev till kommunstyrelsen krävde 19 av 20 rektorer från Halmstads högstadieskolor ett slut på nedskärningarna i skolan. Enligt rektorerna saknades 40 miljoner kronor i budgeten för det kommande året.
”Politikerna måste lyssna på oss när vi säger att det inte går att spara mer. Det finns bara två möjliga lösningar, och det är att antingen revidera målen för skolverksamheten eller ge oss mera pengar. Vi kan inte hålla på att trolla”, sa Rutger Herlin, rektor på Vallås 2 till Hallandsposten (9/10-1999).
Kommunstyrelsens dåvarande ordförande, Bengt Ekberg (S), tillbakavisade rektorernas påstående om att det väntades besparingar eftersom budgeten för 2000 inte var klar.
En månad senare var budgetförslaget färdigt och på en pressträff kunde Bengt Ekberg då berätta att grundskolan skulle få 41 miljoner kronor mer. Men denna uppgift kom på presskonferensen att motsägas av kommunrådet Mats Bergman från Miljöpartiet och vars parti tillsammans med Vänsterpartiet ingick i det politiska samarbetet med Socialdemokraterna.
”I budgetförslaget för nästa år får man 831 miljoner, en skillnad på 22 miljoner”, sa Mats Bergman, när han jämförde budgeten för innevarande år med budgetförslaget för det kommande året.
”Uttalandet blev inledningen till en lång minidebatt som gjorde att pressmötet blev hela två timmar långt”, rapporterade Hallandsposten dagen efter (10/11/1999). Anledningen var att Bengt Ekberg stod på sig och fortsatte att hävda att skolan skulle få 41 miljoner kronor. Ord stod mot ord mellan samarbetspartierna.
Även flera partier i oppositionen var kritiska till att skolan inte fick mer pengar och ville föra över resurser från barnomsorgen till skolan.
”Vi har i flera år påtalat skolans behov, men aldrig fått något gehör för detta från Socialdemokraterna. Nu ser vi konsekvenserna”, sa Centerns kommunråd Gunnel Bengtsson till HP (10/11-1999).
Under tiden fram till att kommunfullmäktige i slutet av november skulle behandla budgeten för det kommande året kom det mängder av brev från lärare, föräldrar och elever till de ledande kommunpolitikerna. Alla breven hade samma tema: Värna skolan nu innan det är försent. I många av breven uttrycktes en genuin kärlek till läraryrket, men också känslor av uppgivenhet och utbrändhet.
”Jag vet hur jag pedagogiskt ska jobba men har ingen möjlighet att genomföra det på grund av för stora barngrupper, för lite specialundervisning och en för stor arbetsbelastning. Frustrationen gör att jag redan söker arbete utanför skolans värld trots att jag egentligen vill jobba som lärare”, skrev en manlig 1–7 lärare (HP 25/11-1999).
När kommunfullmäktige väl antog budgeten uteblev den skolpolitiska debatten. Framför allt med hänvisning till att skolan inte skulle drabbas av besparingar. Besvikelsen var ändå stor hos Nätverket föräldrar i samverkan och från fackliga företrädare.
”Har man nu tillskjutit 41 miljoner som Socialdemokraterna hävdar, så vill vi se att de pengarna verkligen räcker till för att hålla nuvarande standard. Det kommer ju att visa sig tydligt under nästa år om all personal verkligen får vara kvar i skolorna. Likaså om lärarna orkar med sina arbeten utan att bli utbrända”, sa Lärarförbundets ordförande i Halmstad, Bernt-Olof Bengtsson till HP (27/11-1999).
Tyvärr dröjde det inte länge innan Bernt-Olof Bengtsson blev sannspådd. Redan i slutet av januari 2000 kom beskedet att 83 tjänster inom barnomsorgen och grundskolan kunde försvinna, och på nytt väcktes protesterna till liv. Bengt Ekbergs besked om att skolan skulle få mer pengar var med andra ord inte värt mycket för skolans verksamhet.
DN:s granskning och händelserna i Halmstad sammanfattar väl den svenska skolan i stort under 1990-talet. Det var inte mycket som gick rätt väg när skolan maldes ner i de kommunala kvarnarna. Sent skulle ansvariga politiker vakna. I slutet av 1990-talet började staten åter öka kontrollen av skolan, framför allt med mer riktade statsbidrag till kommunerna, pengar som skulle gå till att anställa mer personal i skolan.
Men fortfarande vid inledningen av 2000-talet var situationen för den svenska skolan tuff – och det fanns ingen förbättring i sikte.
LÄS MER:Lärarna förlorade skolstriden mot Göran Persson
LÄS MER:Skolan är ingen marknad utan ett samhällsuppdrag
I en serie längre artiklar på ledar-sidan uppmärksammas den svenska skolans utveckling de senaste 30 åren med fokus på hur skolorna i Halmstad har påverkats.
Första delen publicerades den 22 oktober och handlade om kommunaliseringen av skolan.
Andra delen publicerades den 29 oktober och tog upp friskolereformens genomförande 1992.
Källor: Hallandspostens tidningsarkiv och artikelserien ”Skolans pengar” publicerad i Dagens Nyheter den 25, 26 och 27 januari 1997.
