Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Upplopp. Påskkravallerna startade en ny debatt om yttrandefrihetens gränser. Bild: Stefan Jerrevång/TT
Upplopp. Påskkravallerna startade en ny debatt om yttrandefrihetens gränser. Bild: Stefan Jerrevång/TT

Malin Lernfelt: När samtalen tystnar har rädslan vunnit

Liberalen Sakine Madon har skärskådat den svenska yttrandefrihetsdebatten. Det är en bok i rättan tid.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Yttrandefriheten är inte vacker eller enkel. Denna vår grundlagsskyddade rättighets viktigaste uppgift är inte att bära upp det kloka, rättvisa och genomtänkta. Tvärtom är yttrandefrihetens grundstomme rätten att kränka, provocera och vara tvärtemot rådande konsensus.

Att förståelsen för detta är låg har sällan varit så tydligt som i dessa dagar, då till och med människor som borde veta betydligt bättre, efterfrågar lagar som förbjuder galna extremister – som den dansk-svenske advokaten och politikern Rasmus Paludan att resa runt i vårt land och bränna koraner.

Till exempel har journalisten Attila Yoldas efter påskhelgens oroligheter startat en namninsamling med syftet att göra koranbränning till ett hatbrott. Enligt Yoldas skulle ett förbud om att bränna heliga skrifter helt enkelt handla om "respekt och sunt förnuft" (SVT 21/4).

Det gör det naturligtvis inte alls. Varken böcker eller religioner har rättigheter och att med hjälp av lagen tysta alla uttryck som är inskränkta eller obehagliga vore i sig en kränkning. Ingenting blir bättre av att misshagliga åsikter förbjuds. Eller som Upsala Nya Tidnings politiska chefredaktör Sakine Madon skriver i sin nyutkomna bok ”Inget är heligt” (Fri Tanke förlag 2022):

”När det uttrycks eller visas sådant som vi starkt ogillar eller är rädda för kan det vara ganska naturligt att känna 'stoppa!'. Men innan vi kräver att det som upprör oss hindras eller förbjuds bör vi zooma ut. Blir det verkligen bättre om vi censurerar? Försvinner det där som vi ogillar? Övertygar vi den som tycker annorlunda? Kan ett förbud bli ett slag i luften? Eller rent av ge extremisten en bekväm martyrroll? Om jag är beredd att hindra min meningsmotståndare att demonstrera – är jag då medveten om att mina åsiktsfränder på samma sätt kan komma att hindras längre fram?”

Madons bok sträcker sig från yttrandefrihetens barndom via August Strindberg och Torgny Segerstedt till Charlie Hebdo och Lars Vilks. Hon skärskådar identitetspolitik och cancelkultur och sätter tydligt ned foten: Antingen så har vi yttrandefrihet, allihop, eller så råder ingen yttrandefrihet.

Sällan har en bok landat i så rättan tid. Det är precis i svåra situationer som den vi upplever just nu som det är viktigt att hålla fast vid – och helst utöka – yttrandefrihetens grundläggande principer.

Naturligtvis bör vi stå rakryggade och protestera mot åsikter, religiösa påbud eller politik vi ogillar. Yttrandefrihet innefattar ingen rättighet att stå oemotsagd eller slippa bli kritiserad. Men förbjuder man koranbränning innebär det samtidigt att även oförsiktig hantering av andra religiösa skrifter blir ett brott.

Lagen måste vara neutral och kan inte särbehandla. Madon avslutar sin bok med tio viktiga punkter. Bland annat om att befria kulturen och universiteten från ängslighet och stå upp för likabehandling. Och kanske viktigast av allt: ”Res dig inte upp, slå dig ned.”

För det är när samtalet tystnat som rädslan vunnit och demokratin och friheten förlorat sitt värde. Höj rösten, men låt andra göra detsamma. Och sätt Sakine Madons bok i händerna på alla som inte förstått att inget är heligt.