Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Polisövervåld. Rättssamhället accepterar för mycket polisiärt övervåld. Bild: Johan Nilsson/TT
Polisövervåld. Rättssamhället accepterar för mycket polisiärt övervåld. Bild: Johan Nilsson/TT

Pontus Almquist: När de fällande domarna är borta dansar poliserna på bordet

Den politiker som vill skapa en poliskår som allmänheten har förtroende för måste ta tag i frågan om polisiärt övervåld även på hemmaplan.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Artikeln rättad 200623. I en tidigare version framgick att man inte är förpliktad att överlämna sitt körkort om en polis begär det. Det måste man göra enligt körkortslagen.

Det är svårt att inte dra öronen åt sig när man läser om ”Magnus” som i april fick urinröret sönderslaget och sin ändtarm sönderpenetrerad av en batong i samband med ett polisingripande för fortkörning.

När Magnus endast ville visa sitt körkort, men inte lämna ifrån sig, det åkte pepparsprejen fram. När Magnus försvarade sig från den genom att veva upp rutan rutan krossades glaset: och något som inte som kan beskrivas som annat än förnedringsvåld sattes igång.

Urinprovet som skulle visa att han var påverkad – vilket han förnekar att han var – gick inte att genomföra: när han kissade kom det bara blod, och än i dag behöver han kateter för att göra sina behov.

Som om inte det vore nog beslutade chefsåklagaren vid Särskilda Åklagarkammaren, Martin Tidén, att lägga ned förundersökningen om misshandel och tjänstefel med motiveringen att våldet som utfördes var försvarligt, alternativt var en följd av olyckliga omständigheter.

Det är ingen nyhet att ribban för poliser att dömas för brott i tjänsten är exceptionellt hög. Enligt SVT:s granskning (1/6-2019) ledde endast tretton av dryga 2 000 anmälningar om polisiära tjänstefel till en fällande dom.

Polisiära tjänstefel leder till ungefär en tiondel så många fällande domar per anmälning jämfört med våldtäktsdomar, som annars brukar lyftas som avskräckande exempel (Brottsförebyggande Rådet, 2019).

Och åklagarna som SVT hört med vittnar om absurda beviskrav: ”Om man tittar på ett vanligt brottmålsärende brukar det räcka med två vittnen för att ta hem målen. Men här kan man ha fyra–fem vittnen och det är ändå inte tillräckligt”, beskriver överåklagare Anders Jacobsson det.

I ett större perspektiv kan man fråga sig vad det gör med polisens självbild och syn på sitt våldsmonopol när rättsväsendet gång på gång visar grönt ljus till en Clockwork Orange-artad våldsanvändning.

Och vad gör det i längden med förtroendet och tilliten för rättssamhället när man vet att poliser som formligen våldtar medborgare med batong, får fortsätta att förvalta det ansvar monopolet på våld för med sig?

I tider av tuffare och ökande gängbrottslighet är förstås inte diskussionen om polisövervåld den första politikerna vill ta i – och i många avseenden är det snarare fler än färre befogenheter för polisen som bör stå på agendan.

Men den politiker som på längre sikt vill skapa en poliskår som allmänheten har förtroende för måste även ta tag i frågan om polisiärt övervåld på hemmaplan – och inte bara beklaga sig över vad som sker på andra sidan Atlanten.