Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Dagens skola ger inte alla elever lika möjligheter till en bra skolgång. Bild: Pontus Lundahl/TT
Dagens skola ger inte alla elever lika möjligheter till en bra skolgång. Bild: Pontus Lundahl/TT

Mattias Karlsson: Mot bättre vetande försvaras dagens skola

Många politiker försvarar dagens skolsystem utan en djupare förståelse för vad den långtgående marknadsskolan leder till. Dogmatism kallas det för.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Under uppslagsordet ”dogmatism” kan man läsa följande i Nationalencyklopedin:

”Accepterandet av eller fasthållandet vid en viss tes eller uppfattning utan tillräcklig grund eller kritisk prövning”.

För den som följer med i samhällsdebatten är begreppet dogmatism av stort intresse, för den är ständigt närvarande. Mot bättre vetande uttalar sig politiker och förtroendevalda ofta just dogmatiskt. En sådan förhärskande dogmatism är att konkurrens mellan skolor skulle leda till högre effektivitet eller bättre kvalitet på undervisningen.

På något annat sätt kan man nämligen inte tolka det när politiker försvarar dagens marknadsstyrda skola där makten över skolans finansiering ligger hos individerna, det vill säga föräldrarna och eleverna. Problemet är bara att det inte finns något som pekar på att konkurrensen mellan skolor leder till en bättre skola. Tvärtom. Skolkonkurrensen leder till allt större skillnader mellan skolor och mellan eleverna, och det finns inget som tyder på att de gemensamma resurserna används på ett så effektivt sätt som möjligt.

Därför behövs det förändringar, det vill säga skolreformer. Ett par sådana finns nu faktiskt på riksdagens bord för behandling. Det ena förslaget handlar om att öka skolans likvärdighet genom att ändra systemet för skolpengen så att de kommunala skolorna får mer ersättning än de fristående skolorna. Detta eftersom de kommunala skolorna har ett större ansvar än friskolorna, ett ansvar som också kostar.

Det regeringsförslaget ska riksdagen debattera på tisdag i nästa vecka och ta ställning till på onsdag. Men det finns inget som tyder att det går igenom eftersom en majoritet av riksdagspartierna är emot det. Det är verkligen synd.

Det andra förslaget från regeringen handlar om att ta bort kötid som urvalsmetod till skolor. Även det förslaget ser ut att falla även om det råder en bred konsensus om att dagens kösystem där föräldrar kan sätta sina barn i kö direkt när det föds inte är bra.

Vad det kompakta motståndet i riksdagen mot skolreformer för en ökad likvärdighet ändå berättar om är att det finns en utbredd dogmatism om att bland annat skolpengen och det fria skolvalet är bra för den svenska skolan.

För att få till en förändring av dagens skola gäller det att man är insatt i hur dagens skolsystem fungerar där marknadslogiken har fått alldeles för stort utrymme. Vad föräldrar anser är bäst för ens barn behöver inte alls stämma överens med vad som är bäst för barnet självt eller för samhället i stort. Dessutom finns det en stor svårighet för föräldrar att ”välja rätt” när det kommer till skolvalet. Vad är det som säger att den skola som erbjuder ordning och reda, och studiero för sina elever också är den skola som har just det eller kan erbjuda den bästa undervisningen?

I stället för en skola som gör allt för att ge alla elever lika möjligheter till en bra skolgång, har vi ett system där den som satsar mest på marknadsföring – läs skriker högst – också kan locka till sig fler elever. Om dessa friskolor också levererar det som lovas är faktiskt en helt annan sak. Vi har alltså en skola där ytan slår innehållet. Det är illa, mycket illa.

Problemen med dagens skolsystem är många, inte minst hur finansieringen av skolan är kopplad till skolpengen och det fria skolvalet.

Med dagens marknadsstyrda skola räcker det med väldigt små, subtila förändringar för att skillnaderna mellan skolorna ska öka. Ta till exempel fem kommunalt drivna grundskolor i en mindre kommun. Skulle rektorn på en populär skola ta in ett par extra elever för varje klass kommer den skolan per automatik att tilldelas mer resurser utan att kostnaderna egentligen har ökat nämnvärt.

Det är innebörden av skolpengen som följer med varje elev. För de extra resurserna kan rektorn sedan antingen erbjuda nya lärare högre löner än andra skolor, eller anställa mer personal, vilket i sin tur gör skolan ännu mer populär. Omvänt får de andra kommunala skolor, som förlorar elever till den populära skolan, mindre resurser, och sämre möjligheter att utveckla sin undervisning.

Märk väl, som systemet fungerar kan det alltså uppstå ojämlikheter mellan skolorna i en mindre kommun och utan att det finns några friskolor. Detta är konsekvensen av skolpengen i kombination med det fria skolvalet, och att politiker inte ingriper och säger stopp till överetableringen av elever på en populär skola.

Orsaken till att det kan bli så är skolpengens konstruktion, att det till varje elev finns kopplad till en påse pengar, och att denna följer med eleven till den skola hen väljer att gå på.

Om det kan uppstå skillnader i en mindre kommun utan några friskolor, tänk då vad som händer i hela Skolsverige, med vinstdrivande skolkoncerner som etablerar sig utan att kommunerna kan sätta stopp. Konsekvensen är att skolsegregationen ökar – ständigt.

Som den svenska skolan fungerar i dag med en långt driven marknadisering behövs det reformer för att motverka de ökande skillnaderna mellan skolor och elever. Sådana förslag finns som sagt på riksdagens bord. Men det finns ingen majoritet för förslagen, så därför lär de falla. Återigen tycks dogmatismen vinna över förnuftet.

Men tids nog, när trycket underifrån blir tillräckligt stort, lär det finnas politiskt stöd för skolreformer som leder till med mer likvärdig skola. Fram till dess fortsätter kampen – för en skola som kan ge alla elever lika möjligheter att få de kunskaper de behöver för sin framtid. Så är det nämligen inte i dag.