Nyligen presenterade Moderaterna ett förslag till nytt idéprogram. Reaktionerna var starka. ”Moderaternas idégrupp vill bygga Trumps murar” skrev ledarskribenten Ulrika Lindahl i vänsterskriften ETC (10/11).
Det är ”mainstream – pk, rent av” att vara öppet invandringskritisk menade Erik Helmerson på DN:s ledarsida (11/11) och fortsatte: ”Sällan står detta så tydligt som med Moderaternas nya idéprogram”.
Alltså: I Sverige finns stora mängder latent nationalism, populism och främlingsfientlighet, och Moderaterna profiterar skamlöst på detta. Medan det är sant att Sverige har sin beskärda del av alla dessa delar är utgångspunkten för kritiken fel.
Dels är partiets förra idéprogram från 2011, och nämnde vare sig invandring eller nationalism. En ny ledning, med ett nytt mandat från partibasen, har en ny vision och ambition för M. Partiet har också hamnat i en delvis ny position i och med Januariavtalet. Det vore tjänstefel att inte göra ett omtag.
Dels är det inte nationalism och främlingsfientlighet som är partiets kärna. Enda gången nationalism nämns i det nya idéprogrammet är i en kritik av ”klimatnationalism”. Gränsöverskridande samarbete är klassisk M-politik, varför partiets nyformulerade men inte nya position är sund.
Idéprogram ska skapa samling och rörelse. Partier som skriver nya program ska känna sig på gång, men också ha en god känsla för vart det bär. M levererar flera nya formuleringar – det lärande samhället, exempelvis, eller det hållbara löftet – men avstår från politisk akrobatik.
I stället är det klassisk M-retorik där insikter om politikens begränsningar varvas med förståelse för att människor förtjänar att få välja själv men inte lämnas åt sitt öde om valet går galet av något skäl. ”Invandring är både önskvärt och nödvändigt” står det i det nya förslaget, för den som tror att de vill stänga gränserna ihop med SD. Så vad är poängen med förnyelsen?
Sex av tio företagare valde M som det bästa partiet i 2009 års mätning av SOM-institutet. 2019 var siffran nere i 28 procent. Stödet halverades även bland jordbrukare. Samtidigt gick SD från ett företagarstöd på 2 procent till 23 procent, med en liknande tillväxt bland jordbrukare.
När Moderata Samlingspartiet blev Nya Moderaterna under Fredrik Reinfeldt fick ideologin ge plats för sakpolitiken. Den politik man kunde genomföra skulle återspegla vad man stod för. Det ledde till en hel del bra reformer, men också desillusion bland kärnväljarna.
M hade, enligt SOM-institutet, år 2009 hela 81 procent av alla väljare som beskrev sig själv som klart till höger. Tio år senare var siffran halverad. SD:s tillväxt i väljargruppen var lika stor som minskningen för M.
Många pratar om Moderaternas nygamla position som grunden för ett konservativt block. I ETC beskrevs idéprogrammet som ”ett tydligt formellt steg in i den blåbruna gemenskapen”. Värt att betänka är att fyra av tio M-väljare ser KD som näst bästa parti, och 23 procent väljer L. Först därefter kommer SD.
Man måste inte gilla Moderaternas vision eller politik. Men att som klassiskt högerparti lämna hela högra planhalvan fri är inte särskilt smart. Nu har M en grund för att återigen bli en samlande kraft för frihetliga partier med fokus på individen, ekonomin och företagande. Murbyggande, eller liberalt?
