Om Socialdemokraterna och Moderaterna gör upp om en långsiktigt stram invandringspolitik kan den rödgröna regeringen komma att spricka. I takt med att den parlamentariska migrationskommittén närmar sig sin deadline har spekulationerna om att MIljöpartiet kommer att lämna regeringen tilltagit.
Det är inte första gången det spekuleras i en stundande regeringskris. Men på en viktig punkt skiljer sig dagens situation från tidigare tillfällen.
MP:s övergripande mål har länge varit att bevisa sin duglighet som regeringsparti. Därför har priset för att lämna regeringen hittills bedömts som för högt. Kanske gäller det fortfarande. Men efter snart sex år som regeringsparti och med opinionssiffror under riksdagsspärren är det begripligt att många miljöpartister frågar sig om chanserna att överleva skulle förbättras utanför regeringen.
Men MP:s problem är större än att man malts ned och körts över i regeringen. De gröna har alltid varit ett parti drivet av drömmen om en annan värld. Engagemanget har varit viktigare än den praktiska politiken. Länge kunde MP dra fördel av detta. Man blev ett parti för väljare med vitt skilda önskningar om den konkreta politiken, men som förenades i en övertygelse om klimatfrågans betydelse och värdet av en liberal migrationspolitik
Vad som hänt de senaste åren är att just dessa frågor har gått från att vara ideologiska symboler till att hamna i den praktiska politikens centrum. MP:s kris handlar ytterst om svårigheterna att hänga med i denna förändring.
I dag kan inget parti bortse från miljö- och klimatfrågorna. Det innebär att alla partier tvingas formulera egna trovärdiga lösningar – det räcker helt enkelt inte längre att vara partiet som “står upp för klimatet”.
Ett exempel på detta sökande efter konkreta lösningar på klimatfrågan är kärnkraftens återkomst som en viktig fråga i svensk politik. Klimatpolitikens väg bort från plakatstadiet lär dessutom förstärkas av coronakrisen. För de allra flesta lär idén om en värld utan flygresande framstå som betydligt mindre lockande när man själv upplevt det.
Förändringen avspeglas i det sjunkande förtroendet för MP:s politik. Strax före valet 2014 uppgav hela 62 procent av väljarna, enligt opinionsinstitutet Ipsos, att MP hade den bästa miljö- och klimatpolitiken. I april i år var andelen 20 procent (DN 28/4).
Sedan flyktingkrisen 2015 har migrationsdebatten genomgått en liknande förändring. Ingen politiker som vill behålla sin trovärdighet – och det gäller oavsett om man befinner sig på den generösa eller restriktiva sidan i frågan – kan i dag blunda för att invandringspolitiken är en komplicerad fråga som rymmer en rad svåra målkonflikter exempelvis vad gäller bidragssystem och andra delar av välfärden.
Migrationen är helt enkelt ett politikområde som lika lite som socialförsäkringar eller skatter går att reducera till enkla paroller på det sätt som var norm för bara några år sedan.
Att gå från att drömma till att gneta i regeringsställning är svårt. Att se på när de egna ideologiska symbolerna förvandlas till realpolitik är kanske ännu värre. Frågan är om Miljöpartiet överlever.
