Omvärlden behöver pressa Myanmars militär att ge tillbaka makten till de folkvalda.
Omvärlden behöver pressa Myanmars militär att ge tillbaka makten till de folkvalda. Bild: Aung Shine Oo

Militärkupp kan inte vara vägen till demokrati

Kuppen i Myanmar är ett bakslag för en redan bräcklig och på många sätt otillräcklig demokrati, men förhoppningsvis blir det inte en långvarig tillbakagång till militärstyre.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

ANNONS
|

Det skulle bli dagen då det nyvalda parlamentet sammanträdde för första gången efter valet. I stället vaknade befolkningen i Myanmar till att flera högt uppsatta politiska ledare hade blivit bortförda av militären.

Bland de som förts bort märks, förutom presidenten Win Myint, främst landets välkända statskansler Aung San Suu Kyi som tilldelades Nobels fredspris år 1991 för sin ihärdiga kamp mot landets militärdiktatur.

Militären förklarar sitt handlande med hänvisningar till påstått valfusk, och har infört ett års undantagstillstånd i landet. Först då ska ett nytt val hållas, efter vilket militären lovar att lämna över makten till det vinnande partiet. Om löftet faktiskt kommer att hållas är oklart.

ANNONS

Kritik mot valet har hörts i flera veckor, från flera olika håll. I en rapport konstaterade Human Rights Watch att valet varken var fritt eller rättvist. Yttrande- och pressfriheten i landet har försämrats. Oppositionella medier har censurerats. Restriktioner till följd av coronaviruset har förhindrat kampanjarbete, och stora politiska möten har förbjudits.

Hoppet som fanns för landets demokratisering när Nationella demokratiska förbundet (NDL) vann valet 2015 har grusats rejält.

Anseendet för partiets förr väl ansedda ledare Aung San Suu Kyi har också blivit lidande. Landets eskalerande förföljelse av den muslimska minoritetsbefolkningen rohingyer – vilket kallats etnisk rensning eller rentav folkmord av internationella aktörer – har hon förnekat. I internationella domstolen i Haag kallade Suu Kyi det i stället för ”en jakt på terrorister”.

Men militären har heller aldrig riktigt släppt sitt inflytande över Myanmar. Att Aung San Suu Kyi inte är landets president, trots att hon de facto är landets civila ledare, beror på konstitutionen som skrivits av militären förbjuder det.

Dessutom har militären genom konstitutionen rätt till 25 procent av platserna i parlamentet, och att tillsätta viktiga ministerposter – och att ändra konstitutionen har inte gått, eftersom det kräver mer än 75 procent i parlamentet.

Det är klokt att minnas att Myanmars försiktiga demokratiska försök det senaste decenniet inte är normalläget, utan snarare en historisk anomali. Efter militärkuppen 1962 följde fem decennier av militärt styre. Inte heller förföljelsen av rohingyer är något nytt, även om det eskalerat de senaste åren.

ANNONS

Den medborgarlag som diskvalificerar många rohingyer från att rösta infördes redan 1982. Under decennier har rohingyafolket levt i vad Amnesty International kallat ett ”avhumaniserande apartheidsystem” i regionen Rakhine.

Förföljelsen har drivits på av militären, och så sent som 2019 stängdes ledaren bakom kuppen, Min Aung Hlaing, av från Twitter efter att ha twittrat negativt om rohingyer.

Kuppen är ett bakslag för en redan bräcklig och på många sätt otillräcklig demokrati, men förhoppningsvis blir det inte en långvarig tillbakagång till militärstyre.

Framtiden är dock oviss. Nu behöver omvärlden sätta press på militären att lämna tillbaka makten till de ledare som, med alla sina brister, trots allt är valda. Våldsamma kupper kan inte vara vägen till en mer stabil demokrati.

ANNONS