Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Universiteten spelar en viktig roll i ett meritokratiskt samhälle. Bild: Johan Nilsson/TT
Universiteten spelar en viktig roll i ett meritokratiskt samhälle. Bild: Johan Nilsson/TT

Joakim Broman: Meritokratin är värd att försvara

Graden av meritokrati är det som kommer att avgöra hur ekonomiskt framgångsrikt ett land är.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

"Meritokrati fungerade för min farfar", säger en man i en Hawaii-skjorta till en annan, i en av tidningen The New Yorkers seriestrippar. "Och det fungerade för min far, och det fungerar för mig."

Det är en kärnfull sammanfattning av den kritik som riktats mot idén om våra samhällen som meritokratiska: om status, pengar och makt är företeelser som förtjänas, hur kommer det sig att de så ofta tycks gå i arv?

Som Adrian Wooldridge, författare och politisk redaktör för tidskriften The Economist, skriver i en essä attackeras meritokratin från alla håll. I den amerikanska vänsterns ögon är den ett verktyg för vita män, i högerpopulisternas retorik snarare ett redskap för den "kosmopolitiska eliten”. Identitetspolitiken och fokus på grupptillhörighet flyttar fram positionerna. Föräldrar attackerar meritokratin för den stress den skapar hos deras barn.

Wooldridge nämner inte de tolv europeiska toppklubbarnas försök att skapa en egen stängd "superliga” för fotbollen i våras, men att slippa besvärliga kval och nedflyttningar till lägre ligor är även det en attack på meritokratiska värden till förmån för egenintresset.

Wooldridge rider i essän och i sin nya bok "The Aristocracy of Talent: How Meritocracy Made the Modern World" ut till meritokratins försvar, och understryker inte minst dess välståndsskapande effekter. Glöm för en stund bort frågan om huruvida du skulle vilja flyga med en pilot som inte valts på grundval av sina meriter, skriver Wooldridge, och pekar istället på meritokrati som tillväxtens huvudsakliga beståndsdel. Graden av meritokrati, inte av demokratiska friheter, statlig storlek eller inblandning i ekonomin, är det som kommer att avgöra hur ekonomiskt framgångsrikt ett land är.

Singapore är exempelvis ett auktoritärt land men har de senaste decennierna kommit att bli ett av världens rikaste länder, enligt Wooldridge tack vare sin bergfasta tro på meritokratins förtjänster. Idén om att Kina skulle bli mer demokratiskt av att öppna delar av sin ekonomi har visat sig naiva, eftersom nyckeln till tillväxt inte är öppenhet utan meritokrati.

De skandinaviska länderna har stora och generösa välfärdsstater, men lyckas ändå toppa välståndsligorna tack vare välutbyggda utbildningssystem och sund konkurrens. Statens storlek kan vara en viktig politisk fråga, men den tycks vara marginell när det kommer till att skapa välstånd.

I en studie av World Economic Forum rankas Sverige som "världens mest meritokratiska land”. Det är en hedersbetygelse, men även här tycks meritokratiska värden stå allt lägre i kurs. Identitetspolitiken flyttar fram positionerna, ministrar hotar regelmässigt med könsmässig kvotering till bolagsstyrelser, även om de inte hittills gjort verklighet av hoten.

Det svenska utbildningssystemet har i delar präglats av en jämlikhetsanda som inneburit sänkta krav och ambitioner. Vi är sämst i Pisa-mätningen på att universitetsutbilda barn med studieovana föräldrar.

Meritokratin fungerar knappast perfekt, varken i Sverige, i USA eller i övriga västvärlden. Men det är en idé och en dygd som till stor del ligger bakom vårt välstånd, och som nu, när den attackeras från alla håll, är värd att försvara.