Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Var femte person blev under förra året utsatt för personbrott. Bild: Anders Wiklund/TT
Var femte person blev under förra året utsatt för personbrott. Bild: Anders Wiklund/TT

Pontus Almquist: Mer måste göras för att komma åt brottsligheten

Trots att den rapporterade brottsligheten har gått nedåt de allra senaste åren är utsattheten högre nu än för tio och femton år sen.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

I tisdags släppte Brottsförebyggande rådet (Brå) sin årliga Nationella trygghetsundersökning (NTU). Rapporten, som har publicerats sedan 2006, bygger på utvecklingen av självrapporterad utsatthet för brott i åldersgruppen 16–84 år, och siffrorna som presenterades i tisdags avser utsattheten under 2021.

Resultaten bekräftar en bild av läget som varken stämmer överens med de som tror att vi befinner oss i en brottsapokalyps eller de som tycker att Sverige aldrig har varit tryggare.

När det kommer till brott mot person, såsom misshandel, sexualbrott, rån och hot, rapporterar 19,5 procent att de någon gång under året blev utsatta. Det är något färre än föregående år, och trenden sedan 2018 är konstant nedåtgående. Trots att detta bara gäller i det allra kortaste perspektivet får det ändå sägas vara ett gott tecken – förhoppningsvis har vi hunnit nå toppen av kurvan när det kommer till personbrott.

Samtidigt ska det inte stickas under stol med att det finns uppenbara orosmoment. Andelen som rapporterar att de har utsatts för sexualbrott är tre gånger så stor jämfört med för femton år sen. Det kan förstås inte uteslutas att en del av den ökningen har sin förklaring i attitydförändringar – förmodligen är det fler handlingar i dag som allmänt ses som brottsliga sexuella handlingar än för femton år sen, och även det faktiska kriminaliserade området har blivit större sedan dess.

Sannolikt förklarar det dock bara en del av ökningen, medan merparten reflekterar en faktisk ökad förekomst av sexualbrott i samhället. Att vissa nu vill ta de tre senaste årens nedgång av personbrott som intäkt för att "brottsligheten faktiskt minskar" missar att folk överlag förhåller sig till betydligt längre tidsramar i det avseendet.

Och även i det korta perspektivet är det inte alla brottskategorier vars trender är nedåtgående. Något fler blev exempelvis utsatta för försäljningsbedrägerier 2021 jämfört med 2020.

En brist, eller åtminstone en ofullkomlighet, med rapporten är att den inte säger något om typen av förövarna av brotten, och inte heller om brottens grovhet. Den av socialtjänst, skola, polis och kriminalvård allmänt omvittnade framväxten av allt grövre organiserad brottslighet ger inget synligt utslag i rapporten, trots att skadan på samhället som den medför både mänskligt och ekonomiskt är omfattande och sannolikt betydligt större än brott som inte begås i en organiserad kontext.

Det vore direkt missvisande att se trygghetsundersökningen som ett bevis för att brottslighetsutvecklingen går åt rätt håll samma år som vi slår rekord i antal dödsskjutningar på helårsbasis redan i september.

Det årets NTU demonstrerar är snarare att vi måste hålla två tankar i huvudet: Att brottsligheten i de flesta kategorier minskar i det korta perspektivet är positivt och indikerar att vi är på rätt väg, åtminstone på vissa områden.

Trenden på lite längre sikt är alltjämt oroande, och rapporten säger väldigt lite om hur den framväxten av den organiserade brottsligheten slår mot samhället – inga indikationer finns på att den kampen är på väg att vinnas.