Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

En utredning föreslår ny finansiering och reglering för public service. Bild: Jessica Gow/TT

Melodifestivalen är inte public service

Varför ska public service överhuvudtaget ägna sig åt sådant som lika gärna hade kunnat sändas i kommersiella kanaler?

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Sveriges seger i fotbolls-VM kom lägligt för public service-kommittén, som på tisdagen presenterade utredningen för hur SVT, SR och UR ska finansieras och regleras i framtiden.

Det största förslaget i utredningen är känt sedan tidigare: tv-avgiften slopas och att finansieringen istället ska ske genom en särskild skatt. Det är förmodligen det minst dåliga alternativet. Att allt fler konsumerar tv-innehåll genom datorer, mobiltelefoner och läsplattor har gradvis urholkat finansieringen. En skatt ger mer långsiktiga förutsättningar.

Den stora invändningen är att den är för hög: 1 300 kronor per person och år. Även om det är mindre än tv-avgiften, som idag är 2 400 kr/år, finns inga möjligheter att välja bort den.

Det är här som sändningen avbryts för fotbolls-VM. Att både tv-avgiften och den kommande skatten är så höga beror i stor utsträckning på att SVT har ett så kallat “brett innehållsuppdrag”. I klartext betyder det att man inte bara ska leverera nyheter, granskande journalistik och dokumentärer, utan även skojfriska underhållningsprogram som “Är du smartare än en femteklassare?”, sportsändningar som Vinterstudion och, förstås, det stora flaggskeppet Melodifestivalen, som numera har fler deltävlingar än vad Sverige har mellanstora städer. Dessa områden utgör sammanlagt mer än en tredjedel av SVT:s kostnader på runt fem miljarder.

Varför ska public service överhuvudtaget ägna sig åt sådant som lika gärna hade kunnat sändas i kommersiella kanaler? Där ger kommittén inga svar – annat än att slå fast att detta ska fortgå.

SVT:s tidigare vd Eva Hamilton, brukade framhålla vikten av “lägereldar” som drar publik även till smalare innehåll. Om det en gång var sant lär det inte stämma längre. Mediekonsumtionen har förändrats mycket de senaste åren, och en snabbt minskande andel utgörs av klassisk “tablå-tv”, särskilt i de yngre generationerna.

Man kan också fråga sig varför radions P1 inte behöver sända fotboll eller stå upp-komik för att dra publik till sina nyheter och dokumentärer.

Det är möjligen en populär uppfattning att fotbolls-VM ska kunna ses av alla, och att SVT därför bör vara med i de upptrissade budgivningarna om sändningsrättigheterna. Men det måste ställas mot det uppdrag som public service har i stort. Den lokala journalistiken har fått ta hårda smällar de senaste åren, inte minst genom dagspressens omställning. I många delar av landet granskas varken politiker eller offentliga institutioner eftersom det inte finns några resurser.

Att producera nyheter och journalistik även där den fria marknaden inte räcker till är public service existensberättigande. Men istället för att lägga om kursen och låta SVT och SR fokusera på detta – och få verkliga resurstillskott för det – nöjer sig kommittén med en pliktskyldig formulering om “stärkt lokal kvalitetsjournalistik”.

Det är ett misslyckande och en missad chans. Tittarna får istället bröd och skådespel i form av fotbolls-VM i SVT. Och de orter som saknar granskande journalister får väl försöka glädja sig åt att de förr eller senare lär få en helt egen deltävling i Melodifestivalen.