Det behöver knappast påpekas längre, sommaren är deckarens årstid framför andra. Tidningarna fylls av recensioner och rekommendationslistor, men också gärna en egen följetong. Deckaren som följetong är en tradition som går tillbaka till Sir Arthur Conan Doyles dagar. Sherlock Holmes-berättelserna publicerades först som serie i The Strand Magazine. Tv-tablåerna fylls också av allehanda kriminalserier, något som vid det här laget helt enkelt förväntas. När det uppdagades att SVT inte skulle sända en ny säsong av Morden i Midsomer klockan nio på tisdagarna, gav det upphov till tidningsrubriker som ”traditionen bryts”.
Vad är det då som gör sommaren så deckarvänlig? Detektivromanen har länge betraktats som en av de renaste formerna av förströelse. Genren är alltjämt behäftad med både hög popularitet och låg status. I filmen The Prize (Jagad av agenter) från 1963 avslöjar Paul Newmans nobelpristagare för en förskräckt presskår att han under lång tid försörjt sig med att skriva detektivromaner under pseudonym. Ett liknande avslöjande äger rum i P.G. Wodehouses Jeeves and the Feudal Spirit (Jeeves och feodalandan) från 1954, där en av romanfigurerna gör ett liknande avslöjande och är fullt beredd på att kvinnan han erkänner för kommer att ”rygga tillbaka i fasa”.
Den tiden är nu sedan länge förbi men även om deckarförfattarna idag stolt visar upp sig på välbesökta Instagramkonton så är det fortfarande långt ifrån alla som bjuds in i kritikens finrum. Flera av de bäst säljande får också nöja sig med att många ändå väljer att köpa deras böcker
Men enligt den franske litteratursociologen Robert Escarpit kanske det inte ens är ett val. Han menade att konsumenter av populärlitteratur är passiva och helt utelämnade åt vad förlag och marknadsförare serverar dem. Naturligtvis en elitistisk syn som idag inte får stå oemotsagd, men den säger ändå något om en länge förhärskande syn på populärlitteraturen.
Så vad någon än säger så gillar vi fortfarande deckare och att de konsumeras i högre grad på sommaren handlar nog främst om att vi då har mer tid att ägna oss åt vad vi verkligen vill.
Man skulle väl kunna försöka sig på en förklaring om att själva sommarmiljön inbjuder till spänning och mysterier. Regniga kvällar kan även den raraste sommarstuga få något kusligt över sig. Fast, många skulle säkert hävda att deckaren passar precis lika bra i solgasset på stranden.
Men om vi tillbringar somrarna i deckarnas sällskap helt enkelt för att det är då vi har tid att slappna av och konsumera den underhållning vi verkligen vill, inställer sig istället en annan fråga: varför tycker vi så mycket om mord?
Det finns tveklöst något lockande med de mörkaste sidorna av den mänskliga naturen. Precis som att en djup avgrund, hur skrämmande den än må vara, också på ett viss sett lockar en att titta ned. Detta skulle förklara den stora populariteten för så kallat ”True Crime”, dokumentära berättelser om verkliga brott som ofta fokusera på mycket bestialiska handlingar. Omkring 40 procent handlar om seriemördare.
Att vi i sommaridyllen frivilligt väljer att umgås med sådan nattsvart ondska är förstås paradoxalt. Kanske är det spökhistorier för vuxna. Den kittlande skräcken kan avnjutas på ett fullkomligt säkert sätt.
Det finns nu flera sorters deckare. Just Morden i Midsomer får anses vara en efterföljare till vad som på engelska kallas The Golden Age of Detective Fiction, företrädd av författare som Agatha Christie och Dorothy L. Sayers. Här är det inte realismen som är det viktiga utan mysteriet, men ibland också miljöskildringen. Det bestialiska kan mycket väl göra sig påmint även här, men vi finner det ofta svept i ett tilltalande sammanhang.
John Nettles, som spelade Tom Barnaby i 81 avsnitt har sagt att en av behållningen med Morden i Midsomer är just den märkliga kombinationen av ”angel cake and murder” (”sockerkaka och mord”). Vi får både en leende landsbygd och ond bråd död.
Mysteriet som intellektuell utmaning spelar också en viktig del i deckargenrens popularitet. En lite mer avskalad genre av de klassiska deckarna kallas också för just ”whodunits” (ungefär ”vemgjordere”).
Kanske finner vi här ändå en sommarkoppling, barndomens sommarlovsäventyr. Mörka logar med mystiska loft, farliga klipphällar man inte fick gå på, mumlande skogar och viskande vass, och så kanske en liten lokal skröna på allt samman. Var det inte just mysteriet som lockade?
