Debatten har kantrat. Igen. Den gör nästan alltid det nu för tiden. I synnerhet när den rör kultur, jämställdhet, mångfald eller svenskhet och kanske framför allt när det är Kristdemokraterna som avfyrat startskottet.
Den här gången handlar det om ett utspel från KD-ledaren Ebba Busch Thor om att den som flyttar till Sverige ska ”bli svensk” och bör bejaka svenska traditioner. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig och mest uppmärksammad blev kanske Dagens Nyheters kolumnist Margit Silbersteins text om sin uppväxt och judiska tro.
Samtidigt går kristdemokratiska företrädare till motangrepp och förklarar ilsket att det inte alls handlar om högtider, mat eller kultur – de vill ju bara minska hedersförtryck och öka jämställdheten. Medier och politiska motståndare anklagas för fultolkning och smutskastning. Om ni känner igen denna dramaturgi är det för att ni sett den förut. KD har nämligen, med stor framgång, tillämpat denna trestegsraket flera gånger de senaste åren.
Det första steget är ett tillspetsat, kontroversiellt uttalande. Det ska gärna vara vagt formulerat och öppet för flera olika tolkningar. I grunden ska det inte handla om konkret politik utan om en abstrakt känsla som många kan dela. Exempelvis att dagens feminism är meningslös, att det inte heter helgskinka (det heter julskinka!) eller att kristna värderingar är bäst.
Det andra steget är att invänta de reaktioner som garanterat kommer att komma. Eftersom budskapen är provokativa och otydliga brukar det inte ta så lång tid innan ledarskribenter, journalister och politiska motståndare uppmärksammar dem. Utspelet blir en snackis. Perfekt.
Steg tre är avgörande. Nu gäller det att förklara att man inte alls menade det man ville att folk skulle tro att man menade. I stället ville man bara lyfta fram pojkars och flickors rätt till frihet, att det är bra med integration eller att Jesus budskap om att man ska vara snäll mot varandra nog även gjort susen i förorten. Sedan ska man låtsas vara förvånad över att utspelet väckt så stor uppmärksamhet och säga något i stil med att det är absurt att man får så mycket kritik när man bara framför en helt vanlig åsikt. En sorts bevis på att man själv är en brygga av sunt förnuft i ett virvlande hav av oförstånd.
Metoden har varit lyckosam. Fram till haveriet kring Lars Adaktusson hade KD nästan fyrdubblat sitt stöd på nio månader. Med största sannolikhet kommer vi därför se fler kristdemokratiska trestegsraketer framöver. Varför slopa ett vinnande koncept? Det bästa vore då om opinionsbildare och politiker tog ett steg tillbaka i stället för att vandra rakt in i denna listiga fälla ännu en gång och bidra till mer meningslös debatt om julskinkor, pojkar som leker med dockor eller när man egentligen blir svensk.
Sverige står nämligen inför en rad verkliga problem. Verkliga problem behöver mötas av konkret politik.
Vi behöver reformer för en bättre vård, fler poliser, ett starkare försvar och en mer jämlik skola. På dessa områden har KD många bra politiska förslag som kunnat göra skillnad i många människors liv. Låt oss prata om dem i stället.
