Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Politiker tycks ägna allt mer tid åt att anklaga motståndare i stället för att lyfta fram den egna politiken. Bild: Henrik Montgomery/TT

Max Sjöberg: Ingen vinnare när politiker karaktärsmördar konkurrenter

Att anklaga sina politiska motståndare för att vara lögnaktiga och inte alls bry sig om medborgarnas bästa håller på att bli vår nya nationalsport. Det är ingen bra utveckling eftersom det på sikt undergräver förtroendet för politiken.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

”Mitt parti var redo att agera seriöst, ta ansvar och lägga prestigen åt sidan för att leverera konkret sakpolitik i det här läget. Tyvärr ville inte de andra partierna se till landets bästa utan prioriterade taktiserande och politiskt fulspel i stället. Oseriöst och farligt!”

Citatet hade kunnat komma från nästan vilket riksdagsparti som helst och röra nästan vilken politisk fråga som helst de senaste åren. Att anklaga sina politiska motståndare för att vara lögnaktiga, själviska och inte alls bry sig om landets och medborgarnas bästa håller nämligen på att bli vår nya nationalsport.

Det är inte så bra. På kort sikt finns det kanske något att vinna på strategin att försöka karaktärsmörda sina konkurrenter. Den som lyckas tillräckligt väl med att underminera deras trovärdighet slipper ju ägna sig åt den betydligt mer mödosamma processen att faktiskt bemöta deras argument och förklara varför den egna politiken är bäst.

Men när tillräckligt många väljer den taktiken blir det inga vinnare kvar eftersom alla kommer utsättas för ungefär samma anklagelser och smutskastningsförsök, vilka nästan är omöjliga att gardera sig emot. När Jonas Sjöstedt flyger är han en hycklare och när han åker tåg är han en godhetsposör. Om Ulf Kristersson lämnar en förhandling kan han anklagas för att inte vilja ta ansvar och om Annie Lööf stannar kvar kan hon anklagas för att vara ryggradslös och maktkåt.

Om två partiledare i en debatt presenterar varsitt stycke statistik, som båda i sig är sanna men mäter olika saker, kommer de båda av respektive motståndare anklagas för att sprida fake news. Det går nästan alltid att i svepande ordalag anklaga den andre för att ägna sig åt cyniskt politiskt spel. Om inte det biter kan man kritisera sin motståndare för att fokusera på SD i stället för på sakpolitik.

Den stora förloraren på detta är inget enskilt parti utan förtroendet för politiken i stort. I det senaste valet minskade förtroendet för politiker i allmänhet med åtta procentenheter och sedan 2010 är tappet ännu större (ValU 2018). Det är svårt att föreställa sig att utvecklingen vänder om det politiska samtalet inte ändrar riktning.

Det har det emellertid goda förutsättningar att göra. Sakpolitiska meningsskiljaktigheter mellan partierna saknas nämligen inte. Hårdare eller mildare straff? Höjd eller sänkt skatt? Mer eller mindre krav i integrationspolitiken?

Konfliktytorna är så många och stora att det politiska samtalet skulle kunna återgå till att handla om dem i stället. Mer fokus på varför de egna förslagen är bäst och mindre fokus på varför alla andra partier och deras företrädare är sämst. Det går. Om partierna vill. Och litar på att den egna politiken är bra nog.

Den som vill framstå som ansvarsfull och vuxen kan såklart även fortsätta satsa på det, men förslagsvis då genom att agera ansvarsfullt, snarare än att bara upprepa att alla andra inte är det.

Som grädde på moset skulle det förmodligen öka förtroendet för politiker i allmänhet, vilket ärligt talat borde ligga i de flestas intresse. I synnerhet för dem som själva är politiker.