Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Varför har Sverige så svårt att komma åt välfärdsbrotten? Bild: Hasse Holmberg / TT

Max Eskilsson: Välfärdsfusket blottlägger en politisk oförmåga

Gång på gång avslöjas välfärdsfusk. Varför misslyckas myndigheterna med att komma åt problematiken?

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Falska arbetstillstånd, företag med skenverksamhet eller rena bidragsbrott är några exempel på välfärdsbrott.

2015 belyste Brottsförebyggande rådet att fuskare förstod systemens helhet – om Skatteverket får felaktiga kontroll- eller folkbokföringsuppgifter riskerar uppgifterna att i god tro lämnas vidare till andra myndigheter.

Även långvarigt bidragsfusk och företag som ägnar sig åt brottslig verksamhet lyftes fram (DN Debatt 30/3-15). Stefan Löfven (S) svarade med en fuskdelegation.

Tilltaget var symptomatiskt för frågans trögrörlighet. 2017 påpekade Skatteverket att en lucka i regelverket för samordningsnummer, en motsvarighet till personnummer för icke-folkbokförda, innebar att missbruk var vanligt: ”... vart tionde samordningsnummer för beskatt- ningsändamål tilldelas utan att det därefter avsätter några spår i Skatteverkets beskattningsregister.”

Regeringen tillsatte visserligen en utredning för att på allvar komma åt kryphålet – för två månader sedan.

Mer görs. I nästa års budget får Skatteverket, Arbetsmiljöverket, Ekobrottsmyndigheten och Kronofogden extra resurser i kampen mot välfärdsbrott. Försäkringskassans förra generaldirektör Ann-Marie Begler utreder just nu hur ett bättre system för statliga utbetalningar kan stävja fusk.

Sedan 2009 samverkar dessutom flera myndigheter mot organiserad brottslighet. Denna hösts lägesrapport tyder dock inte på stora framgångar: ”Brottslighet mot välfärdssystemen är fortsatt omfattande och lyfts fram som allvarlig.”

Samtidigt ska ny lagstiftning förra året – som ökade möjligheter att avregistrera spökidentiteter och att göra kontrollbesök – ha gjort det lättare att både identifiera och utreda välfärdsfusk (Sveriges Radio 24/2).

Som alla turer ringar in har problematiken kring välfärdsbrott länge figurerat i det offentliga samtalet. En ofrånkomlig fråga är vad det egentligen beror på att politiken och Myndighetssverige i princip fortfarande står handfallna.

Är myndigheters kontrollmekanismer för svaga? Är samordningen inom offentlig sektor otillräcklig? För vissa ligger det nära till hands att misstänkliggöra valfrihetsreformerna.

Men som moderatledaren Ulf Kristersson var inne på nyligen är skavanker i resultaten inget argument för att liberaliseringar i sig skulle vara dåliga.

”Har staten muskler nog att komma åt charlatanerna?”. Den frågan menar han att man måste ställa sig (Kvartal 25/10).

Detta ligger i linje med hur Mats Persson (L) resonerade förra året:

”I stället för att dra alla assistansberättigade och företag över en kam borde regeringen vidta tuffare åtgärder mot fuskarna” (Dagens Samhälle 23/1-18). Välfärdsfuskande urholkar förtroendet för välfärdssystemen – vilket både kort- och långsiktigt riskerar att slå hårt.

Möjligen finns en politisk rädsla i att åtdragna kranar också skulle leda till att oskyldiga kom i kläm. Men ökade kontroller – liksom mer effektiva utbetalningssystem och förbättrad samordning – måste rimligen kunna komma på plats utan att själva välfärden försämras.