Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Inrikesminister Mikael Damberg (S) måste visa på handlingskraft. Bild: Anders Bjurö/TT

Max Eskilsson: Gängen knäcks inte av vaga möten som utestänger partier

I stället för att adressera problematiken har utgångspunkten för debatten om gängkriminalitet varit en naiv tro på preventiva åtgärder i kombination med en stor dos tillitsbaserad optimism.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

De fruktansvärda händelserna den sista veckan i augusti är talande för ett större politiskt uppvaknande. Politiken har tvingas erkänna att rått och plötsligt våld inte hör till det otänkbara, utan har blivit en del av svensk normalitet.

En mamma sköts till döds med sitt barn i famnen och en 18-årig kvinna mördades. Vid båda tillfällena, i Malmö respektive Vällingby, handlade det om dödande skottlossningar på mer eller mindre centrala platser.

De gängrelaterade skjutningarna har inte eskalerat ur tomma intet. Utvecklingen borde ha varit uppenbar, men frågans SD-märkning skapade i flera år politisk beröringsskräck.

I stället för att adressera problematiken har utgångspunkten för debatten varit en naiv tro på preventiva åtgärder i kombination med en stor dos tillitsbaserad optimism. Råheten och intensiteten talar dock sitt tydliga språk: Den undre världen är hänsynslös. Ingen kan heller längre avfärda gängkriminaliteten med det tidigare vanliga argumentet att våldet bara drabbar de inblandade själva.

Rent budgetmässigt borde det finnas stor enighet om ordentliga tillskott till polis och rättsväsende. Det är bra. Konfliktlinjen verkar snarare gälla kriminalpolitikens heliga kor.

Straffrabatten för unga är ett sådant fall. En uttalad strafflindring är tänkt att rehabilitera de unga förbrytarna från att fastna i kriminella banor. På individnivå kan mycket väl solskenshistorier finnas. Men med en så vek signal från samhället är det svårt att se hur rättsstaten ska lycka avskräcka från tidiga och dåliga vägval. Att ett parti som gör anspråk på att vara statsbärande avfärdar frågan med att det handlar om hur många nätter vi har råd att ha folk inlåsta är direkt ovärdigt (Mikael Damberg i Agenda 1/9).

Som Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg föreslog i helgen behövs ett helhetsgrepp om polisens roll. Fler poliser är rätt väg, men poliserna behöver i sin tur ägna sig åt rätt saker för att vara effektiv. Kan exempelvis mer harmlösa former av fylleri vara ett område för andra yrkesgrupper, som ordningsvakter? (Expressen 1/9). Därtill måste nu tullens löjeväckande begränsade befogenheter att bevaka gränsen ses över.

Detta är bara två exempel på vad politikerna måste ta sig an när inrikesminister Mikael Damberg (S) nu bjuder in till blocköverskridande samtal i riksdagen. Det får inte utmynna i långdragna och seminariumliknande diskussioner om att ”tillsammans gå på djupet”.

Risken att svenska folket uppfattar initiativet som ett forum för verkningslösa kaffestunder är stor. Inte minst med tanke på att SD, riksdagens tredje största parti, än en gång utestängs. Motiveringen från S baseras dessutom på samma fluffiga värdegrundsretorik som i vintras bäddade för januariöverenskommelsen.

Förhoppningsvis leder den principiella kritiken från såväl M, C som KD till att regeringen tänker om när det gäller inbjudningarna.

För medan ministrar poserar på rätt sida av historien, är det trots allt i den så kallade verkligheten det skjuts. En spontan gissning är att det människor på stan oroar sig för, inte är om fel politiker får diskutera tänkbara lösningar.