Den politiska uppdelningen mellan höger och vänster är djupt rotad hos både partier och väljare. En vanlig utgångspunkt för att skilja ut de två motpolerna är frågan om hur stort skatteuttaget ska vara och hur dessa pengar sedan ska användas och fördelas.
Traditionellt vill partier på högerkanten att skatterna ska sänkas medan vänsterpartierna vill höja dem. Med lägre skatter vill högerpartier ge medborgarna mer frihet medan vänstern vanligen vill expandera den offentliga sektorn med höjda skatter.
Ser man på utvecklingen av skatteuttaget över en längre tid ser det därför ut som att vänstern har gjort en förkrossande framgång. 1950 låg det så kallade skattetrycket i Sverige på strax under 20 procent av BNP och har sedan stigit till dagens nivå på runt 44 procent.
Men att vänstern skulle ha varit så framgångsrik i sin politik för höjda skatter är en felaktig slutsats. En stor del av den här ökningen av skattetrycket kan varken förklaras av politiska ambitioner eller av ens av befolkningsutvecklingen i stort. I stället är det kostnadsutvecklingen för välfärdens verksamheter som varit den främsta drivkraften i att skattetrycket har ökat så mycket.
Det hävdar de två forskarna Magnus Lindmark och Lars-Fredrik Andersson i en artikel som publicerades i tidningen Ekonomisk debatt i höstas (Nr 7/2018).
De ökade kostnaderna inom den offentliga sektorn kan förstås av att välfärdens verksamheter är personalintensiva och att det inte är möjligt att åstadkomma samma tillväxt där som inom näringslivet.
Över tid leder detta till att välfärdens kostnader relativt den övriga ekonomin kommer att stiga snabbare och ta en större del av den totala ekonomin. Successivt måste då skatterna höjas för att finansiera samma volym av välfärdstjänster som tidigare.
Denna kostnadsutveckling har dock de traditionella partierna till höger och vänster inte berättat om för väljarna, enligt Lindmark och Andersson.
”När skatternas andel av förvärvsinkomsten ökar utan märkbara förändringar i antalet välfärdstimmar för barn i skolan eller äldre i behov av hemtjänst kan den besvikelse som inte de traditionella höger-vänster-partierna har uppenbara svar på, kanaliseras av andra politiska rörelser”, skriver de i Ekonomisk debatt.
Följden har blivit att högerpopulismen fått stora framgångar i att peka ut invandring som orsaken till höga skatter och brister i välfärden.
Givetvis har politiken fortsatt en viktig roll att spela även om den till synes inte kan påverka välfärdens kostnadsutveckling nämnvärt. Däremot kan man fundera över det politiska landskapet i Sverige och hur det har förändrats efter höstens val.
Efter en rekordlång process fick Sverige en ny regering i januari, fyra månader efter valet i september. Regeringsuppgörelsen mellan de fyra partierna, S, MP, C och L, går över den traditionella blockgränsen och suddar därmed ut linjen mellan höger och vänster.
Kanske är det ett tecken på att höger-vänster-skalan har en allt mindre roll att spela i svensk politik och att det är andra värderingar som kommer att dominera, med liberalism på ena sidan och nationalism på den andra.
