”Hylte och Falkenberg blir en gemensam kommun.” Den rubriken på en artikel publicerad på måndagen på 24Falkenberg.se lockade verkligen till läsning. Och längre ner i texten står att de två kommunerna, som redan inlett ett nära samarbete, nu ska ta steget fullt ut och slå ihop kommunerna till 2022.
”Tillsammans är vi starka. För båda kommuner innebär en ihop- slagning att vi kommer få betydligt bättre och starkare verksamheter inom kommunen”, säger Ronny Löfquist (S), kommunstyrelsens ordförande i Hylte, i artikeln.
Men publiceringsdagen, den 1 april, avslöjade genast att detta inte var allvarligt menat. Trots aprilskämtet finns det ändå en allvarlig underton. Fler kommuner borde samarbeta mer, och till och med gå samman med sina kommunala grannar.
Efter valet i höstas uppstod tycke mellan Hylte och Falkenbergs kommuner. Framför allt efter att det nya blocköverskridande styret i Falkenberg hämtat inspiration från Hylte. Nu finns det en, i alla fall till namnet sett, framtidsinriktad politisk ledning i respektive kommun.
För lite drygt en månad sedan presenterade också de två ledande politikerna i grannkommunerna, Ronny Löfquist och Per Svensson (S), kommunstyrelsens ordförande i Falkenberg, planerna på en ökad samverkan inom fyra olika områden, administration, välfärd, infrastruktur och kommunikationer samt näringsliv och landsbygd.
Hur samarbetena konkret ska organiseras återstår att se. En viktig utgångspunkt borde vara att komplettera varandras styrkor och verksamheter. Falkenberg har en framgångsrik modell för att hitta nya invånare till hus som står tomma på landsbygden som Hylte nu ska lära av. Omvänt finns det säkert mycket som Hylte kan lära Falkenberg.
Debatten om kommunsammanslagningar brukar återkomma med jämna mellanrum – med rätta. Sverige har totalt 290 kommuner med varierad storlek och olika utmaningar.
Gemensamt för kommunerna är ändå att de måste kunna rekrytera och behålla kompetent personal, erbjuda en servicenivå på en hygglig nivå och samtidigt hålla ekonomin i balans. För många av landets mindre kommuner är detta en mycket svår uppgift, och det lär inte bli lättare i takt med att landsbygden avfolkas och fler människor flyttar till de större kommunerna.
Dessutom är det ekonomiska läget mycket bekymmersamt. Efter ett antal år med goda finanser står de svenska kommunerna nu inför betydligt tuffare år. Kostnaderna för välfärden väntas stiga framöver, framför allt på grund av att andelen äldre blir allt fler.
Antingen måste då intäkterna öka, läs skattehöjningar, eller utgifterna minska, läs besparingar. Det finns möjligen en tredje väg, och det handlar om större samordning och samarbete mellan kommunerna.
Det är mot bakgrund av denna utveckling som frågan om kommunsammanslagningarna måste ställas. Förvisso kan den demokratiska legitimiteten försvagas om kommunerna blir större, men den farhågan får inte överskugga det viktigare och mer övergripande målet för kommunerna, att leverera välfärd och service till medborgarna.
Nu är närmandet mellan Falkenberg och Hylte inte det enda exemplet i Halland. Ett nära samarbete mellan Halmstads och Laholms kommuner finns redan i den gemensamma nämnden för Laholmsbuktens VA som ansvarar för vatten- och avloppsförsörjningen.
Fler samarbeten och kanske sammanslagningar borde prövas och utredas. Det hade varit uppfriskande om någon kunde kasta tärningen och ställa frågan: Kanske ska de sex kommunerna i Halland bli hälften så många?
Den frågeställningen borde verkligen lyftas i de politiska församlingarna. I takt med att samhället förändras måste de halländska kommunerna se över om de har en så ändamålsenlig och effektiv organisation som möjlig.
