Den unga klimataktivisten Greta Thunberg har på många sätt väckt känslor. När hon tidigare i år talade på Världsekonomiskt forum i Davos var hon tydlig i sitt budskap till vuxenvärlden:
”Jag vill inte ha ert hopp. Jag vill att ni ska bli panikslagna. Jag vill att ni ska känna den skräck jag känner. Varje dag. Och jag vill att ni ska handla. Jag vill att ni agera som att vårt hus stod i brand.”
Tyvärr är det många som kritiserade Gretas panikkänsla och menade att den står i vägen för konstruktiv handling. I förra veckan publicerades en debattartikel skriven av tre välrenommerade ekonomer som är inne på samma linje.
De tre ekonomerna, John Hassler, Per Krusell och Conny Olovsson, är visserligen för att kraftfull global klimatpolitik genomförs men skriver sedan i nästa andetag att klimatpanik är det största klimathotet (SVT.se 30/3). Att komma fram till den slutsatsen kräver en kreativitet utöver det mesta.
De tre debattörerna menar att klimatkrisen kan hanteras genom att sätta ett pris på utsläppen. Men de skriver också att en osmart klimatpolitik kan bli mycket dyr och hävdar alltså att klimatpanik troligen är det största klimathotet. Det är både ignorera och förneka människors helt uppriktiga oro inför framtiden.
För att skapa förändring och kunna genomföra obekväma beslut behövs ett erkännande av problemen. Den ökade medvetenheten hos den breda allmänheten som nu sker om klimatkrisen är därför helt nödvändig för att bilda opinion i frågan och sätta press på beslutsfattare att agera.
Dessutom gör ekonomerna det enkelt för sig när de tar upp klimatfrågan som en isolerad händelse. Det finns en rad andra miljöproblem som också måste hanteras, som till exempel en befarad massdöd av insekter, plaster i haven, tillgång till rent vatten och så vidare.
Det är ingen lätt uppgift för individen att bilda sig en uppfattning om vilka uppoffringar som behövs för att utsläppen av växthusgaser ska minska och andra miljöproblem ska lösas. I det läget är det lätt att drabbas av panik.
Att nuvarande utveckling är ohållbar och kommer att kräva stora åtgärder borde ändå vara uppenbart för de flesta; att sitta still i båten och hoppas på det bästa kommer inte att räcka.
Låt därför klimatpanik fungera som det bränsle som leder fram till verkliga förändringar av dagens samhälle.
