Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Strejka, strejka varje fredag gör Greta Thunberg. Här deltar hon i en klimatstrejk i Rom på långfredagen. Bild: Alessandra Tarantino

Mattias Karlsson: Omställningsförnekarnas sista suck

För att kunna lösa de stora klimatproblemen som världen står inför måste man erkänna att det kommer att kräva stora uppoffringar.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

Ännu en fredag har passerat. Och ännu en dag i klimatstrejkens tecken. I går stod klimataktivisten Greta Thunberg som vanligt utanför Sveriges riksdag med sin handskrivna skylt: ”Skolstrejk för klimatet”. På Twitter meddelar Greta att hennes skolstrejk nu går in på sin 37:e vecka. Men hon är inte längre ensam.

Det var i augusti förra året som Greta Thunberg genomförde sin första klimatstrejk och sedan dess har det hänt mycket. Själv har hon rest runt och fått träffa en rad världsledare och talat inför flera länders parlament. Samtidigt har hon blivit en inspiration för många andra unga människor att strejka.

Hela rörelsen har fått namnet ”Fridays For Future” och har blivit global till sin omfattning. På fredagen hölls manifestationer på mer än 725 platser i 72 länder runt om i världen. Det intressanta med det globala genomslaget för klimatstrejken är att den har ett gemensamt budskap, det måste till handling nu, i morgon är det för sent.

Men Greta Thunberg har också mött kritik, inte minst på hemmaplan. En återkommande kritik mot henne är att hon borde vara i skolan och lära sig nya kunskaper för att kunna lösa framtidens problem. Hon har också fått veta att hon borde strejka på sin fritid. Men, men, då förlorar hela klimatstrejken sin inneboende laddning, för vem hade lyssnat då?

Det finns ett genomgående drag hos Gretas kritiker, de duckar alla för den så nödvändiga klimatomställningen som måste genomföras för att vända den negativa utvecklingen med ökade utsläpp av växthusgaser. Fakta talar för sig självt, det går inte att leva som vi har gjort där vi pumpar ut mer koldioxid och andra växthusgaser i atmosfären

I torsdags avslutades föreläsningsserien ”Klimat & vi” som gått under våren på Stadsbiblioteket i Halmstad. Då var Martin Hultman, docent i teknik-, vetenskaps- och miljöstudier, på plats för att prata om klimatförnekelse. Han presenterade då olika sorters klimatförnekelse och delade upp dem i fyra olika former.

Den första kallar han för organiserad klimatförnekelse och som har sin bakgrund framför allt i olje- och utvinningsindustrin. Där kan man verkligen tala om att egenintresset inte ljuger då man från industrins sida vill slå vakt om sin affärsmodell och fortsätta användningen av fossila bränslen.

Den andra formen av klimatförnekelse har växt fram det senast decenniet. Den är partipolitisk och framför allt kopplad till högernationalism. I grunden kan man här tala om ett slags identitetsskapande klimatförnekelse, att man som republikan i USA eller SD-anhängare i Sverige, först tar politisk ställning och därefter avfärdar vetenskapens forskningsrön.

Den tredje formen kallar Hultman för responsförnekelse. Den är kopplad till ledare och politiker som trots kunskapen om klimatfrågan agerar tvärtemot den kunskapen. Här finns till exempel den rödgröna regeringens beslut om en ny flygplats i Sälen som kommer att leda till ökade utsläpp trots att man har kunskapen om att utsläppen måste minska.

Den fjärde och sista formen av klimatförnekelse är den mest omfattande och kanske den svåraste att ta sig an. Det handlar om vardagsförnekelse som innebär att många lever på ett sätt som att de inte vill kännas vid klimatförändringar. Det kan handla om att göra den där flygresan till Thailand eller att problemen inte finns här utan någon annanstans. Enligt Martin Hultman är det vardagsförnekelsen som kommer att vara den svåraste att bekämpa just för att den griper i tag i nästan alla människors vardag.

Martin Hultmans genomgång av de olika formerna av klimatförnekelse var mycket upplysande och blev ett bra avslut på en mycket intressant och engagerande föreläsningsserie under våren.

Spinner man vidare på olika formerna av klimatförnekelse finns det en gemensam tråd, och det är en slags omställningsförnekelse.

Det är att undvika den svåra och jobbiga frågan om att vår livsstil är ohållbar och att vi alla måste ställa om vår samhällsmodell till att bli fossilfri. Själva insikten om vad detta innebär är mycket jobbig att ta till sig. Omställningen kommer att kräva stora uppoffringar och föreställningen om framtiden är att den kan upplevas som fattigare än vi har det i dag.

I och med att det blir allt tydligare att människan är orsaken till de klimatförändringar som vi nu upplever får omställningsförnekarna svårare att försvara sin argumentation. Vi kan nu höra hur omställningsförnekarna drar sin sista suck när deras position blir allt mer ohållbar. Då kan vi på allvar börja ta tag i arbetet med att ställa om våra samhällen och ekonomier till att verkligen bli hållbara för att på så sätt hejda klimatförändringarna. Det är bråttom att handla, i morgon är det för sent.