En kulturfejd kan alltid liva upp så här i februarimörkret.
”Men vad är det för fult tryne vi ser sticka upp i YA? Det trynet kallas Jante. Det är inte så ofta man ser det trynet numera, men det ligger latent, alltid.”
Dessa ord kommer från en debattartikel i Aftonbladet skriven av Ulf Lundell (AB 14/4-2016). Även om Lundell inte nämner något namn så är det undertecknad som är det fula trynet. Detta för att jag som politisk redaktör på Ystads Allehanda (YA) skrivit en ledare där jag kritiserat Ulf Lundell och hans långa kamp för att överklaga ett konstverk.
Bakgrunden är striden om ett torn på Österlen som den kände artisten, författaren och konstnären fick som granne för lite drygt tio år sedan. Tornet byggdes som ett av de första konstverken i skulpturparken Kivik Art Centre på Lilla Stenshuvud strax söder om Kivik.
Det 18 meter höga betongtornet är ett slags utsiktstorn där besökaren kan få en vidunderlig utsikt över Hanöbukten och det böljande skånska landskapet. I en riktning finns den gård där Ulf Lundell är bosatt, och den långa strid som Lundell har fört handlar om att han anser att man kan se in i hans hus. Fast det är inte möjligt utan en väldigt stark kikare då hans gård finns en halv kilometer bort.
Men då, för drygt tio år sedan, började som sagt den långa kamp som Ulf Lundell inledde mot Kivik Art Centre – han överklagade beslutet att uppföra tornet.
Allt tycktes avgjort under 2016 när mark- och miljödomstolen beviljade konstverket bygglov. Men Lundell kämpade vidare. Ett år senare fastställde mark- och miljööverdomstolen kommunens bygglov, och därmed var striden helt över.
De nära tio år som tornstriden pågick hade Ulf Lundell hela tiden rätt att överklaga myndigheternas olika beslut. Det är viktigt att påpeka. Men det går också att vända på det. Ulf Lundell är nämligen ett tydligt exempel på hur individualismens framgång i Sverige under de senaste femtio åren har fått icke önskvärda konsekvenser, nämligen oförmågan att se bortom sin egen tomtgräns. Ett tydligt exempel på det är alla de överklaganden av olika beslut som blivit fler, detta är särskilt vanligt vid bygglov och nya detaljplaner.
I den nyligen visade tv-serien ”Bandet och jag” får tittarna i fyra avsnitt följa ett fiktivt svenskt band under en tjugoårsperiod, från 1970 till 1990. Syftet är att visa på den stora kulturomvandling som Sverige genomgick under den här tiden, från ett solidariskt kollektiv till en extrem individualism.
Tv-serien är ett slags fiktiv dokumentär över bandet Lekos historia, från ett sammansvetsat kollektiv tills att bandet splittras och de fyra medlemmarna gör solokarriärer. Att Abba är förlagan till Leko är uppenbart.
Tittar man på den svenska historien finns det mycket som är positivt med utvecklingen från 1970-talet och framåt. Genom en kraftigt utbyggd välfärd och generösa trygghetssystem har den personliga friheten ökat för de svenska medborgarna.
Men det finns också en baksida som blivit allt mer påtaglig, nämligen att allt färre ser sin egen roll i ett större sammanhang.
En enkel undersökning av Hallandspostens tidningsarkiv ger en liknande bild. Söker man på ordet ”överklagande” och jämför hur ofta det har förekommit i HP:s artiklar under ett år är trenden tydlig från 1970 och fyrtio framåt. Under år 1970 fanns ordet totalt 39 gånger för att ha ökat till 80 gånger under 1980. Utvecklingen fortsätter, och under 1990 förekom ordet vid 107 tillfällen. Tio år senare, 2000, fanns det med 184 gånger för att till sist komma upp till 388 gånger under 2010.
Från 1970 till 2010 har det alltså skett en tiofaldig ökning av ordet ”överklagande” i HP:s artiklar. Därefter har ordet backat något fram till i dag, kanske beroende på en mindre omfångsrik rapportering.
Nu är detta ingen vetenskaplig undersökning och det finns en rad olika typer av överklaganden. Ändå finns det mycket som tyder på att förekomsten av ordet speglar en större samhällstrend, den ökade individualiseringen i Sverige.
Varför blev då Ulf Lundell så upprörd över min ledartext? Så här avslutades den:
”Allmänintresset vann. Ulf Lundells förlust är en seger för samhället. Det finns alltid ett samhälle utanför den egna tomtgränsen.” (YA 31/3-2016)
De orden sved tydligen ordentligt hos Lundell. Därmed bekräftade han regeln om att ju större ego man har, desto mer lättkränkt är man.
I det starkt individualiserade Sverige handlar det inte längre så mycket om Jante, att vi inte får vara förmer än andra. I stället har vi blivit alltmer lättkränkta. Särskilt om vi får en ny granne. Då ska det minsann överklagas ända in i kaklet för ingen ska komma hit och tro att de kan sätta sig över ens rättigheter.
Detta måste förändras. Framtiden borde ligga i att individen tar ett ansvar som är större än den yta som täcks av de egna skosulorna. Det är så ett stabilt samhälle kan byggas från grunden.
