Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Tidigare kultur- och utbildningsministern Bengt Göransson har med sin lilla bok ”Tankar om politik” visat att samhället är beroende av individer som tar ansvar för mer än sig själva. Bild: FREDRIK PERSSON / TT

Mattias Karlsson: Inkapslad demokrati måste öppnas upp

I dagens samhälle straffas ofta den som gör fel hårdare än den som inte gör något. Det säger något om hur människor har svårt att sätta sig in i andras perspektiv och i hur demokratin fungerar.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

Dagens teknik är avancerad och ofta helt inkapslad. Det finns inte många som vågar öppna sin bärbara dator än mindre skruva isär sin mobiltelefon. För dem som växer upp med denna teknologi kan världen upplevas som färdigkonstruerad. Det är en farlig tanke.

För att motverka detta och öka intresset för teknik har det skapats flera olika projekt med så kallad öppen teknologi. Ett exempel på detta är Arduino som är en elektronisk hårdvara som kan programmeras och kopplas ihop med en rad andra komponenter. Det har gjort det möjligt att experimentera med elektronik och utveckla nya användningsområden. Det skapar en möjlighet att lära sig mer om hur teknologin fungerar under skalet.

Ibland funderar jag på om det inte är på samma sätt med demokratin och välfärden. Att växa upp i ett väl fungerande system kan skapa illusionen av att allt är klart, att det inte går att utveckla mer. Problemet är att den känslan på sikt kan hota själva grundvalen för demokratin så som vi känner till den i dag.

Demokrati och välfärd kan vi aldrig ta för givna. Vi måste ständigt försvara och upprätthålla de värderingar som vi anser vara viktiga i vårt gemensamma samhälle. Vad vi däremot skulle behöva är projekt där den yngre generationen kan vidareutveckla dagens samhälle. Det är inte resultatet av dessa projekt som är det viktiga utan att unga människor får en djupare förståelse för hur samhället och demokratin fungerar.

Under hösten har den utdragna regeringsbildningen varit den absolut mest dominerande frågan i svensk inrikespolitik. Att riksdagspartierna inte kommit överens om en ny regering har av vissa uppfattats som ett misslyckande för demokrati. Det är en felaktig tolkning eftersom det är precis tvärtom. Det är så här demokrati kan fungera, med samtal och förhandlingar mellan partier.

Ändå är det intressant att följa de tankegångar som uppfattar den utdragna regeringsbildningen som ett misslyckande för demokratin. Dessa säger nämligen mycket om vår tid och vilka krav som ofta ställs på demokratin att företräda just det egna intresset. Omvänt finns det också ett stort demokratiskt underskott i att inte fler ser det större perspektivet: Det finns en värld utanför de egna skosulorna.

Ett exempel på detta är att den som gör fel ofta straffas hårdare än den som väljer att inte gör något. Tendensen att kritisera den som göra fel säger något väsentligt om hur vi människor uppfattar varandra. Vi är snabba på att hitta fel hos andra medan vi ser oss själva som felfria.

Detta speglar en ovilja att inte ta till sig ett annat perspektiv än det egna. Ofta tycks alltså egenintresset övertrumfa allmän-intresset. Detta går tyvärr igen på många olika plan, allt från villaägaren som inte kan se bortom sin egen tomt till Donald Trump som kan vara den mest narcissistiska president som USA någonsin haft. Offentligt vill Trump visa att han är ofelbar trots att verkligheten gång på gång visar på motsatsen.

Detta egocentriska mönster måste brytas. Ett samhälle består av ett kollektiv av individer där var och en har frihet att leva och utforma sina liv, men samtidigt ett stort ansvar.

Inom politikens värld handlar det inte bara om en rädsla för att göra fel. Politiker har också olika utrymme att genomföra sin politik. En politiker som har makt kan inte alltid göra det man vill politiskt. Det handlar om politiskt manöverutrymme. Det kan av olika skäl vara begränsat på grund av olika intressekonflikter.

Politik har två delar, att beskriva verkligheten och sedan komma med förslag för att komma till rätta med problemen. Makten över den första delen ligger hos den som har det så kallade problemformuleringsprivilegiet.

Hur ser det då ut på i den andra delen? Här handlar det om vilket operativt kapital en person sitter på. Detta är olika för olika politiker, beroende på vem man är och hur man hanterar genomförandet av ett beslut. Att gå från ord till handling, det är själva det operativa.

En person som i dag tycks ha stort operativt manöverutrymme är märkligt nog Donald Trump. Han har lyckats skapa en position där han kan vända varje motgång till sin egen fördel, och fortfarande behålla ett stöd från en relativt stor andel av det amerikanska folket.

Nu är Trump definitivt ingen förebild, men det tål att tänkas på att vissa politiker tycks ha möjligheten att agera friare än andra. De har helt enkelt fått ett större manöverutrymme tilldelat av sin väljare och stöttas i med- och motgång.

När nu 2018 lider mot sitt slut lämnar vi ett valår bakom oss och möter ett annat valår. Den 26 maj är det val till Europaparlamentet, ett val som tyvärr inte har det valdeltagande som det förtjänar. Men demokrati är inte bara val, det är också tiden däremellan. Detta kräver att folk engagerar sig mer mellan valen. För att en yngre generation ska bli mer aktiv i demokratin behövs det fler möjligheter att få prova på och till och med experimentera med de demokratiska processerna, att tillåtas göra fel.

Demokrati är, och får aldrig bli, ett färdigt projekt. Den måste hela tiden förnyas och vitaliseras. Därför borde också fler medborgare engagera sig i och lära känna demokratins förutsättningar och dess väsen. Då blir det uppenbart att det egna intresset bara är ett intresse bland många andra.

För ett antal år sedan kom förre utbildningsministern Bengt Göransson ut med boken ”Tankar om politik” där han tar upp relationen mellan individen och samhället.

Han skriver där att ”samhället bara kan bestå om de som är medborgare tar gemensamt ansvar, om den enskilde också tar ansvar för större markyta än den som täcks av de egna skolsulorna.”

Det är där utanför skosulorna som samhället finns, det är där som samhället byggs. Hur det ska gå till är så klart lättare sagt än gjort. Men vägen går inte via Sverigedemokraternas politik som bygger på populism, en svartmålning av samhället och på att stirra sig blind på den yta som täcks av de egna skorna.

Det finns ett ord för dem som alltid sätter sig själva främst: Trångsynta. Dessa personer är ingen bra grund för ett samhällsbygge.

En levande demokrati är beroende av individer som kan ta ett steg utanför sig själva och se den större bilden. Det behövs fler sådana samhällsmedborgare.

Mitt förslag är att börja underifrån, från individens rättigheter men även skyldigheter. Kan man inte se sitt eget ansvar för den större helheten då finns det väldigt lite att bygga ett samhälle på.

Individerna är byggstenarna, basen, från vilket samhället byggs. Individens ansvar måste tydliggöras. Det kan vara vägen till att öppna upp en inkapslad demokrati som många medborgare i dag inte förstår eller känner samhörighet med.