Kaos, fars, lekstuga. Många är orden som kan användas om brittisk inrikespolitik som just nu kretsar kring en och samma fråga, landets kommande utträde ur EU.
Som om det inte var nog med alla turer som hittills varit, beslutade landets premiärminister Theresa May på måndagen att skjuta upp den planerade omröstningen om brexit i det brittiska parlamentet.
För att rädda avtalet åkte May under tisdagen på en blixtvisit till Haag, Berlin och Bryssel för att söka stöd för att omförhandla avtalet med EU. Men beskeden från ledarna som hon träffade gav inte de önskade svaren varför Theresa Mays framtid som premiärminister nu står på spel, liksom hela brexit-avtalet.
Den senaste veckan har det brittiska parlamentet haft en intensiv debatt om avtalet som skulle upp till omröstning på tisdag den 11 december. Men inför ett väntat nederlag i parlamentet valde alltså Theresa May att dra i nödbromsen. I stället meddelade en talesperson för May att en omröstning om avtalet ska ske före den 21 januari nästa år.
En knäckfråga har varit gränsen mellan Irland och Nordirland. Enligt avtalet ska Storbritannien även i framtiden vara en del av EU:s tullunion för att därigenom kunna hålla gränsen på Irland öppen. Detta gillas inte av varken de hårdnackade så kallade brexitörerna eller av det nordirländska, unionistiska partiet DUP.
Men motståndet mot brexit-avtalet slutar inte där. Det skotska nationalistpartiet, SNP, är emot det liksom merparten av Labours ledamöter.
Skulle inte det brittiska parlamentet godkänna avtalet före den 29 mars nästa år blir det en så kallad hård brexit, det vill säga att Storbritannien lämnar EU utan något avtal. Det är det sämsta alternativet eftersom det inte bara skulle drabba britterna utan även hela Europa. Det alternativet vill så gott som alla undvika.
Det var en majoritet som i juni 2016 röstade för att Storbritannien ska lämna EU. Problemet med den folkomröstningen var inte att den genomfördes utan att ingen på förhand visste vad ett utträde skulle betyda.
Den bästa lösningen borde rimligen ligga i en ny folkomröstning där det framförhandlade avtalet med EU ligger på bordet. Då får det brittiska folket ta ställning till vad det egentligen innebär att lämna EU.
För EU:s del finns det faktiskt ingen anledning att öppna upp för en omförhandling av avtalet. Det skulle sända farliga signaler till andra medlemsländer om att det inte kostar så mycket att lämna unionen.
Trots alla problem med brexit så visar hela den här resan på en viktig lärdom. Den Europeiska unionen, som ofta får utstå mycket kritik, har en långt större betydelse än vad många EU-medborgare uppfattar eller tror.
Det är inte mindre EU som Europa behöver utan mer. Fri rörlighet av människor, varor, kapital och tjänster är något som ska välkomnas – inte stoppas.
