När Liberalerna på fredagen samlades i Stockholm för att välja en ny partiledare blev det en odramatisk tillställning. Av totalt tre partiledarkandidater fanns det till det extra landsmötet bara en kandidat kvar, Nyamko Sabuni. Processen blev med andra ord väldigt enkel och Sabuni kunde med ett rungande ja från de drygt 180 ombuden väljas till ny partiledare för Liberalerna.
Men vägen fram till valet var allt annat än rak. Sedan valet i höstas har partiet varit splittrat, framför allt i samband med den utdragna regeringsfrågan. På ett partiråd i januari godkände Liberalerna Januariöverenskommelsen som innebar att man släppte fram Stefan Löfven som statsminister mot löfte om en rad liberala reformer. Men beslutet var inte enhälligt, ungefär en tredjedel av ombuden på partirådet röstade för att stötta Ulf Kristersson som statsminister.
Splittringen inom partiet blossade upp igen rejält under våren i och med att en ny partiledare skulle väljas. Nyamko Sabuni tog snabbt initiativet och meddelade redan i april att hon stod till förfogande. Den givne motkandidaten, Erik Ullenhag, lät däremot vänta på sig och först efter att EU-valet var genomfört, gav han sig till känna. Redan då var det mycket som pekade på att loppet var kört, trots att Ullenhag hade den förra partiledningens stöd.
På ett sätt fick högerflanken inom Liberalerna nu sin revansch i och med valet av Nyamko Sabuni. Men det är också att göra det enkelt för sig. I grund och botten handlar det inte om höger eller vänster för partiet, det handlar framför allt om partiet och om dess liberala värderingar.
De besked som Sabuni gav på fredagen om ett framtida allianssamarbete var kort och gott att hon vill vänta med besked, och återkomma. I stället vill hon fokusera på partiet och dess politik.
Fredagens landsmöte inleddes med ett tal av Jan Björklund. Han avslutar nu en 25-årig epok som politiker, varav 12 år som partiledare. Under det kvarts sekel som Björklund varit aktiv som politiker har liberalismen skördat många framgångar, menade han. Han lyfte fram de historiska händelserna med Berlinmurens fall och liberalismens framgångar under 1990-talet.
Jan Björklund sammanfattade också väl vad Liberalerna står för:
”Att ge mer liberalism till dem som behöver det allra mest. Tillsammans är vi starka”, sa han.
Även Nyamko Sabuni var inne på samma tankegångar i sitt tal. Hon menade att samhället, precis som en storasyster, ska finnas där när det behövs, ”med reformer för att öka friheten där den saknas”, som hon uttryckte det.
På många sätt har partiet varit pressat sedan valet i höstas, inte minst på grund av ett kraftigt dalande väljarstöd. Det är nu mer regel än undantag att Liberalerna i opinionsmätningarna hamnar under riksdagsspärren på 4 procent. I EU-valet lyckades man dock precis med tricket att nå över spärren och fick därmed en plats i Europaparlamentet, men så är också partiet det mest EU-vänliga partiet och hade man inte klarat det hade det varit en ren katastrof.
Men det finns andra hot mot Liberalerna och det handlar om värderingar. Både i Sverige och omvärlden utmanas de liberala idéerna om öppenhet och att stå upp för dem som behöver friheten allra mest. Populismen och de nationalistiska strömningarna har tyvärr en stor lockelse hos dem som söker snabba svar på svåra problem. Den vägen är inte Liberalernas, och därför är det rätt att stänga dörren just mot Sverigedemokraterna. Den dörren har Sabuni inte stängt helt, varför det återstår att se hur hon kommer att agera i frågan.
Det som faktiskt kan oroa är att Nyamko Sabuni hittills inte lyft fram skolan som ett av sina prioriterade områden. Det är faktiskt mycket märkligt. För att integrationen av nyanlända ska lyckas, är en bra skola ett av de allra viktigaste verktygen. Förvisso finns det mycket som pekar på att den svenska skolan är väg åt rätt håll efter en lång tid av dalande resultat.
Men det finns ett stort orosmoln, och det är att skillnaderna mellan skolor ökar, och det slår särskilt hårt mot redan svaga grupper i samhället, alltså dem som Liberalerna särskilt värnar om.
Med Nyamko Sabuni som ny partiledare för Liberalerna avslutas epoken Björklund och en ny tid väntar för partiet. Men det är ingen lätt uppgift, Sabuni har att både ena ett splittrat parti och staka ut framtiden för Liberalerna.
Än återstår många frågetecken kring vilken väg som Nyamko Sabuni kommer att leda Liberalerna.En sak är i alla fall säker. Sverige behöver ett sant liberalt parti för att ta sig an både de stora samhällsutmaningar och för att försvara friheten. En bra start på den resan är att partiet nu enas bakom sin nya ledare.
Klarar Nyamko Sabuni den svåra uppgift som väntar kan Liberalerna få en pånyttfödelse. Det är i motvind som hon kan lyfta ett svårt sargat parti.
Liberalerna är det första riksdagsparti som väljer en partiledare med afrosvensk bakgrund – ett faktum som Nyamko Sabuni själv lyfte fram på fredagens landsmöte. Bild: Erik Simander/TT
