I början av 1990-talet blev den svenska skolan ett kommunalt ansvar. I ett slag fick skolan flera hundra olika huvudmän. Där och då inleddes en utveckling mot en allt mindre likvärdig skola.
Nästan 30 år senare är en stor utmaning för skolan att statens lagar och regler tolkas olika i landets kommuner. Ett aktuellt fall från Halmstads kommun visar dessutom att det kan finns en viss godtycklighet från fall till fall inom en kommun.
En hörnsten i den svenska skolan är skolplikten, det vill säga att barn måste gå i skolan. Omvänt har också barn som är bosatta i Sverige rätt till utbildning. I förra veckan behandlade barn- och ungdomsnämnden i Halmstad ansökningar från två familjer om att fullgöra skolplikten utomlands.
I det ena fallet gällde det en familj där föräldrarna skulle arbeta i Thailand i tolv veckor men deras ansökan om skolgång i annat land avslogs av nämnden. Detta bland annat med hänvisning till att skolan i Thailand inte var godkänd.
Det andra fallet var däremot mer komplicerat och öppnade upp för mycket diskussion i nämnden, vilket HP rapporterade om i helgen. Det gällde två föräldrar som skulle vara tjänstlediga för att bo i Spanien några månader och där barnen skulle gå i en godkänd skola. Men det behövs också ytterligare ett kriterium för att bevilja skolgång utomlands, föräldrarna måste har synnerliga skäl. Och tvärtemot vad barn- och ungdomsförvaltningen föreslog så godkände nämnden ansökan från föräldrarna som skulle till Spanien.
Till barn- och ungdomsnämndens försvar kan tilläggas att skollagen inte är helt tydlig med hur kommunerna ska hantera skolplikten när det gäller att tolka vad ”synnerliga skäl” innebär. Med det sagt kunde finns det ändå mycket som pekar på att Spanienfallet inte skulle få godkänt.
Föräldrar har givetvis en stor makt över sina barn, framför allt när det gäller var familjen ska bo. Vill föräldrarna flytta utomlands så upphör den svenska skolplikten. De två aktuella fallen från Halmstad handlar dock inte om en flytt till ett annat land utan hemkommunen har fortfarande kvar det så kallade tillsynsansvaret för eleverna.
En genomgång som Hallandsposten har gjort visar att varken skollagen eller dess tillämpning är glasklar i frågan om skolplikt. Den svåra nöten att knäcka är hur ”synnerliga skäl” ska definieras.
Vad som dock är klart är att skollagen skärptes 2011 och att man från statens sida varit noga med att poängtera barnens rätt till det svenska utbildningssystemet. Med det som utgångspunkt finns det finns alltså all anledning för Halmstads kommun att vara mycket restriktiv i att bevilja skolgång utomlands.
Men detta borde inte vara en kommunal fråga. Med tanke på att landet har 290 kommuner finns det givetvis stor risk för olika bedömningar från kommun till kommun.
Att införa ett kommunalt ramverk i Halmstad för vad som är synnerliga skäl, vilket Socialdemokraterna föreslog i barn- och utbildningsnämnden, är ett steg i att minska godtyckligheten. Tyvärr röstades det förslaget ner i nämnden av allianspartierna och Vänsterpartiet medan Sverigedemokraterna stödde det.
Men på sikt finns det egentligen bara en lösning till en likvärdig skola i Sverige. Det är att låta staten återigen ta över ansvaret för elevernas skolgång. Först då kan samhället erbjuda en likvärdig skolgång oavsett var en elev går eller när den börjar skolan.
Detta är en viktig framtidsfråga. En likvärdig skola är nämligen grunden för ett jämlikt och rättvist Sverige.
