Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Leif Östling – en skatteplanerande industrinestor som tänker på sitt. Bild: Janerik Henriksson/TT

Mattias Karlsson: Även individen har ett ansvar för samhällskontraktet

Leif Östling menar att välfärdens samhällskontrakt är på väg att brytas. Men samhällskontraktet mellan stat och individ är inte ensidigt.
Inom sjukvården är vanligen uppdraget att de behövande, patienterna, ska bli friska och kunna återgå till sina vanliga liv. Ju snabbare och mer effektivt detta görs, desto bättre för både individen och samhället. Inom äldreomsorgen gäller ungefär detsamma, men med skillnaden att målet uppnås i stort sett varje dag så länge som ett drägligt liv för de äldre kan levereras.
Varje samhällsmedborgare borde verkligen ställa sig frågan: ”Vad får vi för våra skattepengar?” Men kom då också ihåg att det finns målsättningar för välfärden som går utan för den personliga intressesfären. Rätt utförd är välfärden till gagn för både individen och för hela samhället.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Så har han gjort det igen, ett uttalande som etsar sig fast. Industrinestorn och den tidigare ordförande för Svenskt Näringsliv Leif Östling gjorde sig för två år sedan sig känd för en bredare publik när han i SVT uttryckte det ökända citatet: ”Vad fan får jag för pengarna?”

Det var i samband med ett avslöjande att Östling placerat mångmiljonbelopp på Malta för att slippa betala skatt som han gjorde sitt uttalande inför tv-kameran.

Den här gången sticker han ut hakan rejält i podden ”Smarta samtal” där han intervjuas av journalisten Mia Odabas. Samtalet mellan Östling och Odabas handlar om vinster och om hur välfärden kan lära av näringslivet. Leif Östling menar att det offentliga står inför stora utmaningar, framför allt genom att personalomsättningen och sjukfrånvaron är högre än i den privata sektorn.

”Det som kommer att hända med vårdapparaten, om fem till tio år är samhällskontraktet helt och hållet brutet. Det finns inget förtroende kvar från medborgarna om det fortsätter så här. Då kommer hela systemet att kollapsa och då kommer allting att köras i privat ägo”, säger han.

Det är en dyster framtidsspaning. Trots det är Leif Östling hoppfull eftersom han menar att näringslivet kan rädda välfärden.

Sitt tidigare uttalande står Leif Östling fast vid, men utan svordomen. Han vill också uppmana alla svenska medborgare att ställa sig frågan: ”Vad får vi för pengarna?”

Den frågan är högst relevant att ställa. Men det är inte näringslivet som är svaret på alla utmaningar inom välfärden.

Leif Östlings budskap är att välfärden kan organiseras på ett annat sätt, mer effektivt. Här finns det mycket att lära av just näringslivet. Över tid är nämligen risken överhängande att drivkrafterna till effektivisering försvagas i de skattefinansierade verksamheterna. Det är på ett sätt ganska självklart, så länge som det offentliga kan räkna hem en finansiering genom skatter, urholkas utvecklingen av välfärdens tjänster.

Detta gäller för själva finansieringen och utförandet av välfärdens tjänster. Men det finns en annan minst lika viktig sida av välfärden, det är vilket uppdrag och mål den har.

Detta skiljer sig väsentligt mellan de tre grundläggande verksamheterna inom välfärdens kärna, nämligen vård, skola och omsorg. Och detta är en fråga som Leif Östling helt utelämnar.

De senaste åren har vinster i välfärden varit en hett omdebatterad fråga, framför allt för att den rödgröna regeringen, ivrigt påhejad av Vänsterpartiet, ville införa vinstbegränsningar i välfärden. I och med att det saknades stöd för detta i riksdagen kom frågan aldrig till ett avgörande. I stället valde Socialdemokraterna att göra förra årets valrörelse till ”en folkomröstning om välfärden” med budskapet att miljarder av skattepengar går till vinster för välfärdsföretagens ägare.

Socialdemokraterna hävdade också att det i denna fråga går en knivskarp gräns i svensk politik mellan höger och vänster. Men så fort Januariöverenskommelsen var på plats har det låtit annorlunda från S och frågan om vinstbegränsning är för tillfället helt begravd.

Men i förra årets debatt om vinster i välfärden var det mycket som blev fel. Det går inte att klumpa ihop välfärden och generellt säga att vinsterna i välfärden antingen borde förbjudas eller inte.

I och med att de olika välfärdsuppdragen är vitt skilda från varandra vad gäller uppdrag och målsättning, finns det inga enkla svar på om vinster är bra eller dåliga.

Den tredje delen av välfärdens kärna skiljer sig däremot rejält vad gäller själva målsättningen. Skolans uppdrag sträcker sig över en mycket längre tid och utvärderingen av om skolan lyckas med sitt uppdrag är så mycket svårare att få ett rakt svar på. Dessutom är risken stor att man får olika svar på frågan om skolans målsättning beroende på om man ställer den till föräldrar, elever, friskoleföretag eller staten.

För att rätt bedöma om välfärden har lyckats med sitt uppdrag behöver man helt enkelt göra skillnad mellan vård, skola och omsorg.

Det dubbla perspektivet glömmer Leif Östling som bara tänker på vad han själv får för skattepengarna utan att nämna att pengarna kommer alla till del.

Det är viktigt att påminnas om att både stat och individ har ett ansvar att uppfylla sin del av samhällskontraktet för att det inte ska brytas. Och alltför ofta glöms det individuella ansvaret bort.