Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Inaktuellt? Allt fler skolor använder sig av digitala läromedel och plattformar, trots att evidensen för dem är svag. Bild: KATARZYNA KORZA / TT

Malin Lernfelt: Lärandet förlorar på minsta motståndets lag

I dag vet vi att läsning på skärm tenderar att leda till sämre inlärning och ytligare kunskaper.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

Min tonåring ska ha prov och ber mig om hjälp med att förklara och förhöra. Som förälder ställer jag självklart upp, det är mitt ansvar. Jag ber att få titta på boken för att sätta mig in i vad det är han ska kunna. Men han har ingen bok.

”Vi har bara Digilär. Man lär sig inte särskilt bra då och flera av lärarna verkar inte heller gilla det, men de säger att nu när skolan har betalt så mycket för Digilär, måste vi använda det”, suckar han.

Det vänder sig i magen och jag får hålla tillbaka impulsen att skrika rätt ut. Jag känner till Digilär. Det är en internetplattform uppbyggd för att vara en helhetslösning med digitala läromedel i olika ämnen.

På hemsidan beskrivs hur Digilär ”helt och hållet ersätter en tryckt lärobok” och ”underlättar undervisningen genom att kunna formas efter varje elevs behov”. Till exempel med lättläst text och självrättande övningar. Det påpekas att ”nya upptäckter, uppfinningar och forskning lyfts naturligt in i din undervisning, utan att du själv behöver lägga tid på att leta eller faktagranska”.

Med andra ord, Digilär är ett läromedel som hela tiden utgår från minsta motståndets lag. Ingen – varken lärare eller elev – ska behöva anstränga sig, ägna sig åt fördjupning eller reflektion. Enligt upphovsmakarna innebär utformningen att barnen hela tiden snabbt kan gå vidare och ”att lusten att lära därmed bibehålls”. Och visst, på en ytlig nivå är det säkert skojigare att slippa kämpa, men konsekvensen blir tveklöst att barnen inte lär sig så mycket som de hade kunnat göra.

Inte minst förlorar de upplevelsen av att genom hårt arbete uppnå resultat de själva inte trodde var möjliga. Instängda i en digital bomullsbubbla förhindras de att växa intellektuellt.

När tidigare generationers unga gavs samma böcker och det ställdes krav på att alla skulle klara av att ta sig igenom texter på en viss nivå, lämnas genom Digilär och liknande plattformar i dag vissa elever – gissningsvis en majoritet från familjer utan bokhyllor – bakom genom att få förenklade uppgifter.

Allt i den heliga individuella undervisningens namn. Naturligtvis jättebekvämt för skolor som slipper betala för lärare och specialpedagoger med uppgift att stötta de barn som har svårt för längre och mer komplicerade texter. Men för dessa unga, som en dag ska ut i livet, en enorm björntjänst.

I dag vet vi att läsning på skärm tenderar att leda till sämre inlärning och ytligare kunskaper. Vi vet att svenska skolelever – bland annat till följd av ogenomtänkt digitalisering – allt för ofta saknar grundläggande förmåga att förstå vad det är de läser och ta till sig fakta.

Ändå tillåts skolor helt övergå till plattformar som Digilär och lärare uppmanas till ”en digitalare undervisning” och att ”spelifiera” lärandet. Jätteskojigt tycker flummiga skolutvecklare. Inte lika skojigt tycker min tonåring som faktiskt vill lära sig saker på riktigt, eller hans mamma som gör sitt bästa för att stötta i en allt hopplösare skoltillvaro.