Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Utanförskap. Återvändande IS-barn bör inte placeras i närheten av de miljöer där deras föräldrar radikaliserats. Bild: Björn Larsson Rosvall/TT

Malin Lernfelt: IS-barnen måste avskiljas från all form av islamism

Det går inte att nog understryka hur viktigt det är att varje barn som kommer hem från Syrien helt avskiljs från vuxna familjemedlemmar som delar IS värderingar.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

IS-terroristen Mikael Skråmos barn är på väg till Sverige. Exakt när är inte klart, men häromdagen hämtades de av en svensk delegation från lägret al-Hol i Syrien och fördes till ett hotell i staden Erbil i Irak.

Där återförenades de med sin morfar Patricio Galvez. Oavsett vilka deras föräldrar var är det som nu sker det enda rätta.

Fyra av de sju barnen har svenska pass och har tillbringat en stor del av sin uppväxt i Sverige. De andra är födda av en svensk mor och även de är svenskar. De hör kort sagt hemma i Sverige. Men de har också gått igenom mer än vad något barn borde tvingas uppleva.

Det gäller både under den tid de levde med sina föräldrar i terrorsekten och senare som föräldralösa i det läger för IS-fångar där Dagens Nyheters Niklas Orrenius träffade dem i början av april. Orrenius beskrivning av det yngsta barnets tillstånd är hjärtskärande (DN 12/4):

”Mohammed Skråmo väger mindre än tre kilo. Han kan inte gå, och orkar knappt kravla sig framåt. Huvudet ser onaturligt stort ut på den bräckliga pyttekroppen. Huden stramar över tinningen och kindbenet, där ett nät av blå ådror syns tydligt. Mohammed försöker hålla uppe huvudet där han ligger på mage, men nackmusklerna är för svaga.”

Barnen, som är sjuka och undernärda, har nu tagits om hand av läkare på ett sjukhus i Erbil. Den fysiska återhämtningsprocessen är således påbörjad. Eventuella fysiska men är dock inte det svåraste att hantera, varken när det kommer till barnen Skråmo eller de andra svenska barn-en som är kvar i Syrien och som familjerna i Sverige vill hämta hem.

De verkliga svårigheterna är de trauman, den posttraumatiska stress och den verklighetsuppfattning barnen fått av att vara en del av en mördarsekt. Det går inte att nog understryka hur viktigt det är att varje barn som kommer hem från Syrien, förutom att få psykiatrisk hjälp, helt avskiljs från vuxna familjemedlemmar som delar IS värderingar och de miljöer där deras föräldrar radikaliserats.

Det är till exempel väl känt att barn en Skråmos mormor är islamist och anslöt sig till islamiska staten samtidigt som sin dotter och svärson. Hon återvände dock till Sverige för några år sedan.

Enligt Sveriges Radio kommer barnen Skråmo att placeras i Göteborg, där de bodde fram till 2014 då deras föräldrar tog dem med till Syrien. I en intervju med Ekot säger Ing-Marie Larsson vid socialtjänsten i Göteborg att man har ”god kunskap och hög kompetens och är vana vid att ta hand om bar som farit illa”.

Det må vara hänt. Men Göteborg har också gravt misslyckats med att stoppa radikaliseringen i flera utan- förskapsområden och det är från Göteborg de flesta svenska IS-terroristerna kommer. Att placera barn hemkomna från mördarsekten i närheten av detta är knappast en bra idé.

Det är förvisso oskyldiga barn det handlar om. Men när det kommer till IS-barnen finns det inget utrymme för Sverige att vara naiva. Det är allvarliga risker vi tar om vi låter dem komma hem utan att se till att de avskiljs från all form av islamism.