Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"Turerna kring den uppmärksammade valborgsmisshandeln understryker behovet av att tillåta anonyma vittnen." Bild: Johan Nilsson/TT

Malin Lernfelt: Därför är det rätt med anonyma vittnen

Det är tydligt att vi nått en punkt där anonyma vittnesmål måste införas för att människor överhuvudtaget ska våga vittna om gängkriminalitet.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

En småbarnspappa slås till marken av ett ungdomsgäng på Valborgsmässoafton. Runt omkring står massor av människor som ser precis vad som händer. De flesta vet vilka gärningsmännen är – våldsverkarna är välkända på den lilla orten. En av kommunens trygghetsvärdar försöker gå emellan. Flera personer ringer polisen. En del namnger de våldsamma unga männen. Ändå läggs fallet först ned.

För när polisen börjar kalla till förhör vill ingen vittna. Inte ens trygghetsvärden som är anställd av kommunen och om någon borde ta sitt ansvar. Människor är rädda, säger att de inte vill råka illa ut själva. Några vill inte ta ställning. Det är en skrämmande historia som SVT:s Uppdrag granskning berättade häromdagen (23/10). Men den är långt ifrån unik.

På flera håll i landet finns i dag områden där kriminella gäng tagit kontrollen. Där håller våldsbenägna (oftast) unga män med hot och aggressivitet invånarna som gisslan och det råder kompakt tystnadskultur.

När brott begås vågar eller vill ingen berätta för polisen vad de sett eller vet. Antingen av rädsla för att de själva eller någon närstående ska falla offer för gängens framfart eller för att de själva är en del av strukturen som upprätthåller det informella vålds- och straffsystemet.

Den som i ett obetänksamt ögonblick yppat något tar, i förhör eller under rättegång, tillbaka vad de sagt. Ingen har sett något och finns det bevis, som i valborgsfallet där trygghetsvärden finns med på film mitt i händelsernas centrum, minns man inget och har ingen aning om vilka gärningsmännen är.

En förundersökningsledare som intervjuas av SVT klargör att detta är ett allt vanligare scenario. Det är tydligt att vi nått en punkt där anonyma vittnesmål måste införas för att människor överhuvudtaget ska våga vittna om gängkriminalitet. Detta är något flera borgerliga partier – såväl M, KD som L – krävt vid flera tillfällen.

Man kan naturligtvis invända att anonyma vittnen vore ett hårt slag mot rättsstatens grundläggande principer, vilka innefattar misstänktas rätt att ifrågasätta trovärdighet och motiv hos vittnen. Men samtidigt saknas andra vägar att gå. Att införa omfattande vittnesskyddsprogram i den skala som annars skulle krävas är inte görbart. Och att låta ett tystnadssamhälle styrt av kriminella gäng fortsätta växa är inte rimligt.

Det finns också en annan aspekt av situationen: Den praxis många kommuner har är att anställa trygghetsvärdar och fritidsledare som kommer från det område de ska jobba i, och som är en del av lokalsamhället. Vid första anblick kan det verka klokt, med hänvisning till lokalkännedom och kulturell kompetens. Men det slår gång på gång fel när dessa trygghetsvärdar snarare understödjer gängens makt.

Två personer dömdes till slut för misshandeln av småbarnspappan tack vare en mobilfilm som polisen hittade av en slump. Kampen mot gängkriminaliteten kan dock inte vara beroende av vare sig slumpen eller mobilfilmer. Därför måste människor ges möjlighet att vittna anonymt. Därtill måste trygghetsvärdar, som inte har lojaliteter i lokalsamhället, anställas. Då finns en chans att vända utvecklingen.