När flera hundra socialdemokrater samlas i Göteborg den 3–7 november ska regeringspartiet bland annat besluta om ny politik. Men hittills har ett visst valärende väckt störst intresse i media.
Stefan Löfven sätter punkt för sin tid som partiledare, och Magdalena Andersson förbereder sig för att ta sig an uppdraget – och därmed skriva historia som Sveriges första kvinnliga statsminister.
Efter snart åtta år i regeringsställning lär partiledarbytet ingjuta mod i de egna leden. Det ökade stödet partiet kunde åtnjuta under inledningen av pandemin är utraderat. Nu är man tillbaka på opinionssiffror som en gång i tiden fick den tidigare S-ledaren Håkan Juholt att tacka för sig.
Orosmolnen har visat sig betydligt större än vad som har framgått under en eller två mandatperioder. I Socialdemokraternas senaste eftervalsanalys slås det fast att det snarare handlar om strukturella problem.
Stödet har under en lång tid varit vikande i centrala väljargrupper för partiet. Barnfamiljer, yngre väljare och i synnerhet arbetarväljare har historiskt sett varit viktiga för Socialdemokraterna. Men det är samtidigt väljargrupper som konkurrensen hårdnar om, och där partiet har försvagats under en längre tid.
Utvecklingen ställer flera frågor på sin spets. Vilken roll bör Socialdemokraterna spela i svensk politik framöver? Vilken politik ska Socialdemokraterna driva när väljarna uppenbarligen är missnöjda trots partiets mångåriga maktinnehav?
Utifrån är den enkla analysen att partiet premierat makten framför det politiska innehållet. Att socialdemokratin kunde leva med januariöverenskommelsens mer liberala inslag i sig är en sak. Partiet har historiskt drivit igenom många liberala reformer. Men att ägna åratal åt att oja sig över skattesänkningar för att i nästa andetag glatt regera på den politiken bygger inte förtroende.
Frågan om Socialdemokraterna och det kontinuerliga strävandet efter makten har dessutom blivit aktuellt inför kongressen. Efter att under en lång tid ha inskärpt att stöd från Sverigedemokraterna i riksdagen riskerar att sätta demokratin i gungning, har arbetarrörelsen släppt flera testballonger.
Först ut var ungdomsförbundet SSU som i Expressen (1/10) menade att moderpartiet borde söka SD:s stöd i frågor som högre pensioner och en strikt arbetskraftsinvandring. Tätt efter kom LO-basen Susanna Gideonsson, som också sitter i Socialdemokraternas verkställande utskott, med ett förslag om pensionerna som råkade ligga i linje med ungdomsförbundets (DN 31/10).
Om S öppnar den dörren lär det bli betydligt svårare att samla fortsatt stöd från Centerpartiet och Miljöpartiet. Men möjligtvis skiljer sig Magdalena Anderssons parlamentariska mål från Stefan Löfvens, vars uttalade ambition alltid har varit att bryta upp blockpolitiken.
Det kan hända att Andersson i stället har blickat ut över Öresund och inspirerats av sin partikollega i Danmark. Där har statsminister Mette Frederiksen ratat ett regeringssamarbete med mittenpartierna till förmån för att styra själv.
Tiden får utvisa vilken väg Magdalena Andersson planerar att vandra. Men att Socialdemokraterna återigen kommer att prioritera makten före det politiska innehållet är att räkna med.
