Under rubriken “Hungrar barnen är det föräldrarnas fel” väckte författaren Lena Andersson liv i debatten om barnfattigdom, och föräldrarnas kontra statens ansvar för att barn går hungriga i helgen (SvD, 20/5). Genom att exemplifiera billig och näringsrik mat ville Andersson visa att det går bra att mätta sina barn även med en låg inkomst. Reaktionerna har förstås inte låtit vänta på sig.
Den förre statsministern kallar resonemanget “Oerhört föraktfullt (Aftonbladet, 23/5), medan debattören Ann Heberlein menar att resonemanget är “farligt nära avhumanisering” (SvD, 21/5).
Tekniskt sett har Lena Andersson rätt i sin beskrivning. Existensminimum i Sverige tillåter enligt en teoretiskt uppstaplad budget även de som befinner sig på existensminimum att laga tillräckligt med mat till sina barn. I många fall är barnens hungrande också de facto en följd av föräldrarnas (bristande) ansvar. Men ansvarsfrågan förutan tycks få ifrågasätta det faktum att barn i Sverige faktiskt går hungriga. Att detta eventuellt kan härledas till föräldrars bristande omsorgsförmåga ändrar inte sakförhållandet och tröstar knappast något hungrande barn.
I den mån föräldrar inte räcker till för att säkerställa sina barns grundläggande behov måste staten gripa in. Den utgångspunkten är det sannolikt få som inte ställer sig bakom.
45 av landets 290 kommuner erbjuder i dagsläget kostnadsfri frukost till eleverna (DN, 2/5). Även om inga systematiska undersökningar har gjorts kring just kring frukost i skolan är de positiva effekterna från den obligatoriska skollunchen från 1960-talet knappast omtvistade. Bättre skolresultat, bättre hälsa och högre livsinkomst. Anekdotiska erfarenheter pekar på positiva effekter även från skolfrukostarna. Fler elever får in frukost som vana och många upplever bättre energi på förmiddagslektionerna, bland annat.
Det är därför något nedslående att regeringen än så länge har haft en så avvisande attityd till att staten ska bidra med finansiering. ”En fråga för huvudmannen” sa Skolminister Lotta Edholm (L) för några veckor sen (DN 2/5). En kanske något oväntad uppfattning från ett parti som annars har profilerat sig kring problemen med den kommunaliserade skolan och bristen på statligt huvudmannaskap.
Regeringen har goda skäl att tänka om. Det är svårt att föreställa sig en mer träffsäker social transferering. Vi vet nämligen med säkerhet vad pengarna går till. Är vi beredda att årligen spendera hundratals miljarder av våra skattekronor på sociala ersättningar som i huvudsak kommer en relativt välbemedlad medelklass till del borde det här inte vara en särskilt komplicerad fråga. Åtminstone fördelningspolitiskt.
Enligt siffror från 2021 kostar skollunchen sju miljarder om året. Tagit i beaktning inflation och antaget att frukosten skulle kosta lika mycket (vilket i och för sig kan ifrågasättas) är det fickpengar i sammanhanget. Särskilt om det till en början bara skulle röra sig om riktade statsbidrag.
Att säkra barns grundläggande behov blir ett statligt ansvar när föräldrarna inte räcker till. Skolfrukost kan mycket väl vara en del av lösningen på barns hungrande magar.
