Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Inbjudande. Norges statsminister Jonas Gahr Støre vill gärna se Sverige och Finland som medlemmar av Nato. Bild: Henrik Montgomery/TT
Inbjudande. Norges statsminister Jonas Gahr Støre vill gärna se Sverige och Finland som medlemmar av Nato. Bild: Henrik Montgomery/TT

Linnea Hylén: Lyssna på Norge – vi får inga hjälpgarantier utan Natomedlemskap

Den norska statsministern talade klarspråk i SVT:s 30 minuter. Är svenska folket redo att lyssna?

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

I SVT:s säsongsavslutning av 30 minuter gästade Norges statsminister Jonas Gahr Støre. Samtalet handlade i huvudsak om säkerhetspolitik och hur 24 februari markerade början på en ny tid för Europa. Rysslands invasionskrig i Ukraina beskrevs som hemmahörande på 1800- och 1900-talen.

Det säkerhetspolitiska landskapet har ritats om i grunden och gamla sanningar måste omvärderas i ljuset av kriget. För Sveriges och Finlands del gäller det framför allt huruvida vi ska gå med i Nato – eller inte.

Norge har varit med i Nato sedan Atlantpakten bildades, år 1949. I intervjun tydliggjordes att det för Norge inte var något alternativ att stå utan försvarsgarantier efter andra världskriget. Erfarenheten av att ha varit ett neutralt land, men ändå bli angripet, lever kvar i det norska medvetandet än idag. Den insikten har troligen enbart förstärkts efter 24 februari.

Bättre innanför än utanför en allians när ett grannland bedriver invasionskrig i Europa, inte sant? Hittills anser Socialdemokraterna att vår svenska militära alliansfrihet ”tjänat oss väl” för att låna ett slitet uttryck, som bland annat försvarsminister Peter Hultqvist (S) använde när han gästade 30 minuter för en tid sedan. Det betyder dock inte att den tjänar oss nämnvärt framöver, vilket Støre noga underströk.

Det var med utgångspunkt i 24 februari som Støre därför resonerade om ett eventuellt svenskt och finländskt Natomedlemskap. Norden och Europa befinner sig i ett nytt läge. Rysslands krig i Ukraina understryker att Kreml besitter både vilja och förmåga att angripa sina grannländer. Visserligen har Ukraina en annan historisk relation till Ryssland än vad Norden har, men det betyder inte att ett väpnat angrepp mot andra länder kan uteslutas.

När programledaren Anders Holmberg frågade om Sverige kunde förvänta sig hjälp från grannlandet svarade Støre formellt, men tydligt: om ett väpnat angrepp skulle ske mot Sverige finns det inga som helst garantier att Norge eller Nato skulle komma till undsättning.

Visserligen deltar Sverige och Finland i bilaterala samarbeten med Nato, vilket kan ha en avskräckande effekt på en angripare. Sådana samarbeten är emellertid inte bindande. Poängen med alliansfriheten är på så sätt också dess baksida: du kan inte både ha kakan kvar och äta den samtidigt.

Antingen är du med i en försvarsallians eller inte. Står du utanför kan du inte förvänta dig mer än sympatier och hjälpförsändelser. Det är få som vill dras in i ett krig om de inte måste, än mindre starta ett tredje världskrig. För att ta ett närtida exempel har Ukraina tidigare ingått olika former av militära samarbeten med omvärlden, men när invasionen var ett faktum stod landet ensamt i försvaret mot sin angripare.

Insikten att Sverige står utan försvarsgarantier behöver sjunka in hos svenskarna. I en opinionsundersökning från 2018 framkom det att 6 av 10 svenska Natomotståndare trodde att Nato skulle hjälpa Sverige vid ett ”akut militärt hot från främmande makt” (DN 2/3). Det är ett naivt önsketänkande som inte under några omständigheter borde ligga till grund för våra säkerhetspolitiska vägval.

Efter 24 februari borde det tvärtom vara självklart att ett Natomedlemskap är den enda vägen framåt.