Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Förhandlingarna och utredningarna om en förändrad arbetsrätt har rört upp mycket känslor inom LO. Bild: Robin Haldert / TT

Joakim Broman: LO får välja mellan las och Löfven

Dagens lagstiftning är främst utformad för att skydda ”insiders” på arbetsmarknaden, och det sker till stor del på bekostnad av dem som ständigt “lasas ut”. Därför behöver trösklarna till arbetsmarknaden sänkas.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Har du nån gång blivit utlasad? Begreppet är – tyvärr – rätt välkänt. Det syftar på lagen om anställningsskydd, las, och den tidsgräns efter vilken ett vikariat eller en timanställning automatiskt övergår i en fast anställning.

Resultatet är alltför ofta att personer som är duktiga på sina jobb och som inte har misskött sig överhuvudtaget ändå tvingas sluta, eftersom arbetsgivaren inte vill se en tillsvidareanställning.

Man kan förstås klandra arbetsgivare för att de rundar ett regelverk som syftar till att göra anställningar mer trygga. Huvudskälet till att ett fenomen som utlasning existerar är dock att anställningsskyddet för en fast anställd person är många gånger hårdare än för en vikarie, en provanställd eller en timlönare. Det tar sig bland annat uttryck genom de ganska rigida turordningsreglerna – sist in, först ut – men också på andra vis.

I rapporten ”Anställningsskyddets oavsiktliga konsekvenser” från forskningsinstitutet Ratio menar flera arbetsgivare att det i princip är omöjligt att säga upp någon av personliga skäl. I stället tvingas man ange arbetsbrist, även om någon sådan inte existerar, vilket aktiverar turordningslistorna och skapar andra problem.

Som Gunnar Eliasson, professor emeritus i industriell ekonomi, skriver i SvD (24/8) är lagstiftningen främst utformad för att skydda ”insiders” på arbetsmarknaden, och det sker till stor del på bekostnad av dem som ständigt “lasas ut”.

Behovet av att jämna ut dessa förhållanden och sänka trösklarna både till de fasta anställningarna och till arbetsmarknaden generellt, var stort redan före pandemin. Med kraftigt ökad arbetslöshet bland utsatta grupper är förändringar närmast en nödvändighet.

Eliasson vill att riksdagen lagstiftar om en mer liberal arbetsrätt, i stället för att invänta en eventuell uppgörelse mellan arbetsmarknadens parter. Invändningen är att en partsuppgörelse i regel är mer åtråvärd eftersom en sådan borgar för långsiktig acceptans. Men samtidigt är just las ett ironiskt exempel på när politiken blandat sig i arbetsmarknadens regelverk – med dåligt resultat. En lagstiftning som återställer balansen är i det avseendet inte ett orimligt förslag.

De parlamentariska förutsättningarna för det är dock dåliga. Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt har utfärdat ett så kallat ”misstroendelöfte” om regeringen lägger fram försvagat anställningsskydd i riksdagen. Ett sådant skulle troligen få stöd av en majoritet och fälla regeringen.

Effekten av det är att pressen hamnar på LO att göra upp med Svenskt Näringsliv – att man i praktiken väljer mellan en oförändrad las och att Löfven-regeringen sitter kvar. Facken har tidigare haft ett högt tonläge. “Anpassat till Annie Lööfs drömmar”, löd exempelvis en formulering när fem LO-förbund i december förra året lämnade förhandlingarna (Arbetet 10/12 -19). I augusti kom man tillbaka till bordet, med något mer lågmälda röster.

Till sist vore det kanske bäst om de, tonlägen till trots, kunde komma överens. Inte minst eftersom partsuppgörelser är lättare att justera och omförhandla, till skillnad från den lag som nu har snart 40 år på nacken och som fortsätter att skapa märkligheter på den svenska arbetsmarknaden.