Två klasser på två olika skolor. Dessa klasser har journalisten Emma Leijnse följt under tre års tid och skrivit en bok om, ”I en annan klass” (Natur & Kultur). Boken som nyligen har kommit ut har fått stor uppmärksamhet. Med rätta.
Emma Leijnse har på nära håll följt de två klasserna från fjärde till sjätte klass, och intervjuat både elever och lärare. Klasserna är på många sätt sina varandras motsatser. I klassen på ”Gustavsborgsskolan” har alla elever utländsk bakgrund och i stort sett ingen av eleverna har svenska som modersmål. Skolan ligger också i ett utsatt område och det har till och med skett ett mord skett på gatan utanför skolan.
Den andra klassen på ”Claraskolan” ligger i ett välbärgat område och många av eleverna kommer från hem där föräldrarna har akademisk bakgrund. Men det är inte bara elevernas sociala bakgrund som skiljer sig åt. På Gustavborgsskolan har eleverna betydligt större läraromsättning och fler obehöriga lärare än på Claraskolan.
Emma Leijnses reportagebok är en knivskarp skildring av hur två skolor kan ha vitt skilda förutsättningar. En stor del av detta kan förklaras av boendesegregation, det vill säga hur samhället ser ut i stort. Men det finns andra drivkrafter som spelar roll, och som också bidrar till att ytterligare slita isär den svenska skolan, som till exempel skolpengen och det fria skolvalet.
Rätten att välja skola handlar i praktiken lika mycket om rätten att välja bort skolor. En skola som Gustavborgsskolan blir då bortvald av många föräldrar, i alla fall om föräldrarna har den möjligheten.
Allt är dock inte nattsvart, det är också viktigt att till exempel lyfta fram den viljan som ändå finns hos skolpersonalen på Gustavborgsskolan att ge eleverna en så bra skolgång som möjligt, under de förutsättningar som ges vill säga.
Det paradoxala uppstår att en skola i ett utsatt område som Gustavsborgsskolan blir än viktigare för eleverna som går där, det är en möjlighet att uppleva trygghet. Detta är skolpersonalen väl medveten om, och arbetar aktivt för att hålla borta det omgivande områdets problem från skolans domäner.
Men faktum kvarstår, trots att det geografiska avståndet mellan de två klasserna i Emma Leijnses bok i praktiken inte behöver vara så stort i en vanlig mellanstor stad i Sverige är det ändå enorma skillnader mellan de två klasserna, både vad gäller elevunderlaget och lärarresurser.
Man kan hävda att de två skolorna i ”I en annan klass” är två ytterligheter, och att många av Sveriges skolor befinner sig mellan dessa motpoler. Men det är att göra det för lätt för sig. Målet måste nämligen vara att alla barn oavsett bakgrund och var de växer upp, ska ha lika möjligheter till en bra skolgång, det som kallas för likvärdighet.
Annars går vi obönhörligen mot en skola som tidigt sorterar upp eleverna och där vissa får bra förutsättningar medan andra inte ges samma chans. En sådan skola har vi haft förr i Sverige och det kallas för ett parallellskolesystem. Även om ingen förespråkar ett sådant skolsystem är det i praktiken en sådan uppdelad skola vi har i dag, en skola som inte är likvärdig.
Politik handlar förenklat om att beskriva verkligheten och därefter lägga fram förslag för att utveckla samhället i en bättre riktning. Finns det problem i skolan, vilket Emma Leijnse tydligt visar, bör politiken därefter ta vid och genomföra förändringar så att skolan kan bli bättre än den är i dag.
Men det är inte alla politiker som tycks vilja förstå att dagens skolsystem med skolpeng, fritt skolval och etableringsfrihet för friskolor obönhörligen leder till allt större skillnader, både mellan elever och inte minst mellan skolor.
En likvärdig skola handlar inte om att skolan ska se ut på samma sätt i hela landet. Däremot, och det är själva kärnan, ska den ha lika värde och ge alla barn samma förutsättningar till en bra skolgång.
Dagens skolsystem leder tyvärr till att vi för varje år successivt ökar skolsegregationen och därmed minskar skolans likvärdighet. Det är den verkligheten vi står inför och som måste förändras. Först och främst genom beslut i Sveriges riksdag. Låt stå.
