Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson har funnit varandra. Bild: Claudio Bresciani/TT

Mattias Karlsson: Liberalismen måste ge svar på framtidens utmaningar

Efter mötet mellan Kristersson och Åkesson marscherar nu svensk politik mot ett konservativt block. Då måste liberalismen flytta fram sina positioner.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Tärningen har kastats. Historia har skrivits, till och med skrivits om. På tisdagen skedde en jordbävning i svensk politik. Vad var det då som hände?

Moderatledaren Ulf Kristersson mötte då SD-ledaren Jimmie Åkesson på sitt rum i riksdagen för ett enskilt möte. Det var det första mötet mellan företrädare för de två partierna på den här nivån.

”Jag känner att jag fick mer uträttat i dag än jag fått att under alla mina år i riksdagen”, säger Jimmie Åkesson till Dagens Nyheter (4/12).

Ulf Kristersson ville dock tona ner betydelsen av mötet och sa till TT att han inte tyckte att mötet var ”något dramatiskt”. Men det är att förringa mötet mellan de två partiledarna. Det är Åkesson som har rätt i sin beskrivning, inte Kristersson.

Närmandet mellan de två partierna har skett ömsesidigt. SD har på några avgörande punkter bytt ståndpunkt den senaste tiden, till exempel i abortfrågan, för att lättare kunna accepteras av andra partier, läs M och KD. Omvänt har Moderaternas retorik den senaste tiden blivit allt mer högljudd och alarmistisk i frågan om gängkriminaliteten. Det är en svartmålning av samhället som inte ligger långt från den som SD brukar göra.

Därmed är det tydligt att svensk politik marscherar mot ett konservativt block besående av M, KD och SD.

Ser man bakåt bara ett par år blir det tydligt att det är Moderaterna som är den stora kameleonten i svensk politik. I en intervju med Aftonbladet var Ulf Kristersson i januari 2018 tydlig med att han inte delade Sverigedemokraternas värderingar och sa samtidigt:

”Jag kommer inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD” (AB 8/1-18).

Där och då stängde Ulf Kristersson verkligen dörren mot Jimmie Åkesson. Sedan dess har det onekligen runnit mycket vatten under Kristerssons broar.

Att Moderaterna nu öppnar upp för mer samarbete med Sverigedemokraterna kan ses mot bakgrund av den omfattade partisympatiundersökning som SCB presenterade tidigare i veckan. Där gick SD fram med stormsteg och skulle enligt mätningen få 22,6 procent av rösterna om det var val i dag. Det är den högsta noteringen som partiet fått i SCB:s undersökning som görs två gånger om året.

Socialdemokraterna behåller sin position som det störta partiet med 26,3 procent, men det är ett sargat parti som ständigt tappar. Partiledaren Stefan Löfven, tillika statsminister, viftar dock bort problemen för Socialdemokraterna.

”Det finns en mätning som gäller, och det är valet om tre år, säger Stefan Löfven i en kommentar till TT på SCB:s opinionsundersökning.

Men det är att förneka de stora problem som Socialdemokraterna har i dag. Val vinns faktiskt inte bara på valdagen utan lika mycket mellan valen. Det är vad regeringen kan leverera som till stor del avgör om den kan bli återvald, och där har Stefan Löfven och hans parti mycket kvar att bevisa.

Dessutom har nu Löfven fått en regeringskris på halsen i och med Vänsterpartiets misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S). Förvisso kan krisen lösas internt mellan januaripartierna, men oavsett hur man gör det kommer det att finnas en förlorare i slutändan, det vill säga det parti som har tvingats att backa.

Därför kan man med fog säga att svensk politik står och väger. Antingen går regeringen till reträtt och går Vänsterpartiet till mötes, eller till attack och utlyser ett extra val. Det sistnämnda är faktiskt fullt tänkbart.

När Moderaterna nu seglar allt längre högerut och Socialdemokraterna saknar en berättelse för framtiden är det mittenpartierna som måste flytta fram sina positioner.

Förvisso har både Liberalerna och Centerpartiet skördat stora framgångar i Januariöverenskommelsen. Men det räcker inte med att få igenom enskilda sakfrågor, det krävs en sammanhållen berättelse om vart Sverige är på väg och hur partierna vill lösa de framtida problemen.

Nu är det upp till bevis för både L och C att svara på handslaget mellan M och SD. Det är liberalism som är svaret på Sveriges framtidsutmaningar – inte reaktionär konservatism.