Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Liberalerna. Med fem månader kvar till valet och usla opinionssiffror måste Jan Björklund klara av att göra sitt parti till ett spännande alternativ i väljarnas ögon. Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT

Svend Dahl: Liberalerna måste våga provocera

Många liberaler driver en rimlig politik men det leder inte till välbehövlig uppmärksamhet.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Liberalerna blöder kärnväljare. Sedan 2014 har stödet bland akademikerfacket Saco:s medlemmar, den grupp där partiet av tradition är starkast, minskat från 12 procent till knappt sju, enligt SCB:s partisympatiundersökning. Med få kärnväljare och ett opinionsstöd på mellan 4 och 5 procent löper L en reell risk att trilla ur riksdagen i september.

När Liberalerna i helgen håller riksmöte i Västerås kommer partiledaren Jan Björklund och andra ledande företrädare tala om att friheten måste försvaras, som det heter i partiets slogan.

Ett litet parti utan statsministerkandidat får inget gratis i en valrörelse, utan måste på egen hand förmå fånga väljarnas uppmärksamhet. En allmän önskan att försvara det liberala samhället kommer emellertid inte att göra L unikt i väljarnas ögon.

Uppgiften L gjort till sin paroll är däremot högst reell. Friheten, eller det samhälle liberaler under 100 års tid steg för steg förverkligat, måste försvaras. Det är ytterst vad flera av dagens största samhällsproblem handlar om.

Att bekämpa religiösa och etniska parallellsamhällen handlar om att vara stolt över hur det svenska samhället präglas av liberala, sekulära och feministiska värderingar, och om att se det som självklart att alla som bor i Sverige ska ha del av de friheterna.

Att återupprätta rättsstaten handlar om brottslighet på många platser idag begränsar människor frihet att leva de liv de önskar.

Liberalernas självklara roll i politiken borde vara att leverera de skarpaste förslagen för att slå vakt om det liberala Sverige som de allra flesta identifierar sig med. Förslaget om obligatorisk förskola för nyanländas barn, som presenterades på onsdagen, är ett exempel på en sådan reform som skulle ge barn chansen att tidigt ta steget in i det svenska samhället.

Tyvärr är det just när försvaret av friheten lämnar det allmängiltiga som problemen ofta infinner sig för L. Den har inte minst blivit tydligt i fråga om det integrationspolitiska program som partiet antog hösten 2016, och som understryker hur lyckad integration handlar lika mycket om värderingar som om låga trösklar in på arbetsmarknaden. Det borde ha varit ett viktigt instrument för att återupprätta det förtroende L åtnjöt i integrationspolitiken för drygt 10 år sedan.

Ändå är det få liberaler som valt att profilera sig i frågorna. Istället rör de flesta sig på beprövad mark, som höjda lärarlöner, sänkt statlig skatt och skydd för LSS. Det är rimlig politik, men knappast det som överraskar eller ger välbehövlig uppmärksamhet.

Kanske spökar en rädsla för att sticka ut eller för att provocera. Som den förre partiledaren Lars Leijonborg skriver i sina memoarer har liberaler nämligen “ofta en tendens att se mera risker än möjligheter” när det hettar till i debatten.

I succévalet 2002 vågade man stå fast och driva förslaget om språkkrav för medborgarskap, som var populärt bland många väljare samtidigt som det fick politiska motståndare att rasa.

Liberalerna måste hitta dit igen. Det är fem månader kvar till valet. Stolta anor och ideologiska traditioner, som liberaler med rätta talar om, garanterar inte några riksdagsmandat.