På onsdagen presenterade SCB sin stora partisympatiundersökning som görs två gånger om året.
Undersökningen har kallats för opinionsmätningarnas egen Rolls Royce i kraft av det stora antalet personer som tillfrågas om hur de skulle rösta i riksdagsvalet om det var val i dag.
Som väntat tappar Socialdemokraterna stort jämfört med förra mätningen i maj och skulle få knappt 30 procent av rösterna. Men det parti som har det allra kärvast är Liberalerna som enligt SCB:s mätning än en gång hamnar klart under riksdagsspärren och skulle få 3 procent av rösterna.
Även om det är två år till nästa val så lever Liberalerna mycket farligt, och det finns inget som tyder på en snar kursändring som kan vända på den negativa trenden.
Den senaste tiden har Liberalerna präglats av inre splittring och många tongivande röster vill att partiet bryter sig loss från januariavtalet och samarbetet med regeringen. Detta framkom nyligen i ett upprop underskrivet av 40 liberaler som förespråkar en borgerlig regering efter nästa val.
Responsen från partiledaren Nyamko Sabuni har hittills uteblivit. En kvalificerad gissning är att hon också lutar åt ett samarbete högerut, men inte kan eller vågar stöta sig med den linje som partiet valde i och med januariavtalet.
Var hör då egentligen Liberalerna hemma, till höger, vänster eller i mitten? Det finns inget tydligt svar på den frågan, även om det har varit en framgångsrik linje historiskt att hålla till i mittens rike.
Dagens politiska landskap kräver att ett parti sticker ut, och då duger det inte för många väljare att ett parti är otydligt med vilken politik man står för och vem man vill regera med.
Den politiska mitten är i dag inte ett brett rike utan har krympt till en knivsegg. Och som bekant är det svårt att balansera på så smal yta. För Liberalerna tycks det därför finnas tre utvägar, antingen klyvs partiet i två delar eller så tar man tydligt ställning för någon av de två sidorna till höger eller vänster. Det första alternativet att splittra partiet är det nog ingen som vill så vägvalet tycks stå mellan höger eller vänster.
Som läget är i dag lutar partiet mer åt vänster i och med samarbetet med den rödgröna regeringen men det finns som sagt starka krafter i partiet som verkar i rakt motsatt riktning.
Egentligen är det synd att Liberalerna inte kan vara kvar i mittens rike där partiet hör hemma. Det är en allt kraftigare polarisering i både politiken och samhället som tvingar fram ett tydligare ställningstagande i vissa avgörande frågor.
En fråga som börjar få allt större uppmärksamhet handlar om Liberalernas tidigare paradgren, skolan. Partiet har på senare tid tappat mark på detta område vilket förstärkts av partiets ställningstagande i en rad känsliga skolfrågor, till exempel att man inte vill att offentlighetsprincipen ska gälla för alla skolor. Det tycks som att partiet helt har tappat sin skolkompass.
Det är en illavarslande utveckling med tanke på att skolan nu seglar upp som en allt viktigare politisk fråga.
I skolpolitiken har det nu utkristalliserats ett kommande vägval. Är man för dagens skolsystem med det fria skolvalet och skolpengen är man också för en så kallad parallellskola som tidigt sorterar upp elever i olika skolor. Det andra alternativet är en återgång till den enhetsskola där man verkar för att alla elever oavsett bakgrund ska ges lika möjligheter.
Dagens utveckling med ett friskolesystem som breder ut sig pekar tydligt på att vi håller på att lämna enhetsskolan till förmån för en parallellskola. Att Liberalerna nu vacklar i detta vägval pekar tydligt på att partiet har gått vilse i skolfrågan.
Med tanke på dagens polariserade politiska landskap törs man säga att mittens rike är dött – länge leve liberalismen som nu måste staka ut en ny plattform i mittenpolitiken. Detta kan vara den tredje vägens politik i mitten.
Utifrån detta resonemang måste Liberalerna återgå till sitt forna jag som ett ideologiskt drivet parti som både lyfter fram individens frihet och förmåga att förverkliga sitt liv samt behovet av en stat som kan garantera allas lika värde och en skattefinansierad välfärd för allas behov.
För att ta ett konkret exempel är det självklart att Liberalerna är ett parti som verkar för en skola där alla barn ges lika möjligheter till en god skolgång. Så är det inte i dag, varken för partiet eller skolan.
Det är nu knappt två år kvar till nästa val och Liberalerna har i mätning efter mätning parkerat under riksdagsspärren.
Ska partiet vända på denna negativa trend och återigen bli ett bli ett relevant parti som lockar till sig fler väljare måste partiet tydligt ta ställning för en skola där alla elever kan lyckas. Låt stå.
