Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Drar högerut. Bild: Henrik Montgomery/TT
Drar högerut. Bild: Henrik Montgomery/TT

Mattias Karlsson: Liberalerna ger upp sin själ vid SD-samarbete

I stället för att sätta ner foten i regeringsfrågan borde Liberalerna utveckla sin egen politik, och möta väljarna i nästa val med vad partiet vill. Nu finns risken att L binder fast sig vid ett regeringsalternativ som söker stöd av SD, samtidigt som partiet kan klyvas i två delar.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

På söndag den 28 mars står Liberalerna inför ett ödesval. Då ska partirådet ta ställning till den infekterade frågan om hur partiet ska samarbeta med andra partier efter nästa val. Partiledaren Nyamko Sabuni vill att partiet ska ingå i en borgerlig regering, och öppnar för att Liberalerna kan samarbeta med alla partier, inklusive Sverigedemokraterna.

Denna linje har fått stöd i partistyrelsen, men det finns också en hård kritik internt i partiet mot att öppna dörren mot SD.

Konflikten är nu så allvarlig att Liberalernas vägval håller på att klyva partiet rakt av i två delar. Det är synd, det hade inte behövt bli så här. Liberalerna borde i stället utgå från vad partiet vill och skapa en egen plattform i mitten, och sedan söka stöd för detta hos väljarna.

I stället vill Nyamko Sabuni lämna Januariavtalet och binda fast partiet i det högerkonservativa blocket som faktiskt har bildats när Moderaterna och Kristdemokraterna allt tydligare säger sig vilja samarbeta med SD.

I dagsläget ser det ut som att Sabuni får stöd för sin linje, men hon har också tunga distrikt emot sig. Bland annat säger partiets Stockholmsförbund nej och vill att partiet ska utesluta ett samarbete med Sverigedemokraterna.

Det är på ett sätt hedervärt att Nyamko Sabuni säger att hon vill kunna samarbeta med alla partier. Men hennes underliggande budskap är ändå att hon öppnar upp för ett samarbete med Sverigedemokraterna, det är där hon träder över gräns för en liberal.

Det är också förståeligt att Liberalerna känner sig bundet av Januariavtalet. Samarbetet mellan Januaripartierna lämnar inte mycket utrymme för vare sig förnyelse eller att kunna profilera sig i den politiska debatten. Detta har drabbat framför allt Liberalerna, med följden att man dalar i opinionsmätningarna och nu har parkerat rejält under riksdagsspärren på 4 procent.

Men tyvärr har Liberalerna med partiledaren Nyamko Sabuni målat in sig i ett hörn där regeringsfrågan nu är den helt avgörande frågan för partiets framtid, både för hur partiet ska kunna den vända den negativa trenden med ett svagt väljarstöd, men framför allt hur partiet ska undvika att splittras i två delar.

Det är något motsägelsefullt att den politiska debatten kretsar så mycket kring vilken regering man vill se efter nästa val.

I debatten som nu förs inom Liberalerna ligger allt fokus på vem man vill sitta i regering med. Det kan tyckas vara en naturlig frågeställning, om den nu är intressant för väljarna. Men denna debatt speglar inte vårt valsystem.

I Sverige röstar vi på partier, vi röstar inte på vem som ska bli regeringsbildare, som man gör till exempel i USA.

I stället för att sätta ner foten i regeringsfrågan borde Liberalerna utveckla sin egen politik, och möta väljarna i nästa val med vad partiet vill.

Nu finns risken att L binder fast sig vid ett regeringsalternativ som söker stöd av SD samtidigt som partiet kan klyvas i två delar. Det är ett högt spel av partiledaren Nyamko Sabuni, men framför allt inte särskilt liberalt.

Det finns en fundamental skillnad mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna i hur man ser på samhället. En liberal gör inte skillnad på individer, alla är lika mycket värda. En sverigedemokrat gör däremot skillnad på folk och folk, om det så handlar om etnicitet, kulturell tillhörighet eller vilken nationalitet man har som individ.

Detta visar tydligt att Liberalerna ger upp sin egen ideologiska själ om man inleder ett samarbete med Sverigedemokraterna.