Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Liberalernas nya integrationspolitiska rådgivare är ett eko från Leijonborgs tid som partiledare. Bild: Pontus Lundahl/TT
Liberalernas nya integrationspolitiska rådgivare är ett eko från Leijonborgs tid som partiledare. Bild: Pontus Lundahl/TT

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Liberala lösningar kan vända integrationsdebatten

Mauricio Rojas comeback är välkommen, men det återstår att se om han kan vända utvecklingen för Liberalerna.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Den 18 september 2003, fyra dagar efter svenska folket röstat nej till euron. En annan tid, ett annat politiskt klimat. Sju år innan Sverigedemokraterna äntrar riksdagen.

I en essä, som senare även publicerades i boken "Farväl till gemenskapen", skrev Mauricio Rojas: "I Ny demokratis uppgång och fall kunde vi ana lite av vad framtiden har i sitt sköte, men jag är övertygad om att betydligt större överraskningar väntar runt hörnet än vad Ian och Bert kunde prestera." Träffsäkert, såhär med facit i hand.

Efter några år i Spanien och Chile är Mauricio Rojas tillbaka i Sverige och i svensk politik. I dagarna offentliggjordes att han kommer agera integrationspolitisk rådgivare till Nyamko Sabuni och Liberalerna, och kandidera för partiet i nästa års riksdagsval.

Det är en återvärvning som ekar tillbaka i partiets historia, till Lars Leijonborgs tid som partiledare då Folkpartiets profilering i integrationsfrågor väckte kontrovers. Och gav 13 procent av rösterna i valet 2002. Ändå blev det inte mycket av med partiets integrationsförslag. Då.

I Expressen (18/8) beskyller Rojas särskilt Centerpartiet för att ha agerat bromskloss, och i det nyskrivna förordet till nyutgåvan av "Farväl till gemenskapen" skriver han att Maud Olofsson ställde krav på att han inte skulle ges något som helst inflytande över integrationspolitiken. Resten är nutidshistoria.

Alliansen lämnar frågan för vinden, och utanförskapet fortsätter växa. Vad L hade kunnat uträtta, om de getts större mandat, är svårt att veta. Men att inget gjordes lämnade vägen fri för Sverigedemokraternas intåg i riksdagen.

Numera kastar SD en ständig skugga över integrationsdebatten. Detta trots att partiet, som Rojas påpekar i Svenska Dagbladets podcast "Ledarredaktionen" (18/8), egentligen inte har någon egentlig politik i integrationsfrågorna.

Men L behöver förhålla sig till deras närvaro utan att låtsas att det råder större idégemenskap mellan partierna än det faktiskt gör. Uttalanden likt det Sabuni slungade mot Lööf i vårens migrationsdebatt i Agenda – "Ska du ta hit hela världen?" – framstår som ogenomtänkt i bästa fall, som en cynisk appell till SD-väljare i värsta. Känsliga frågor behöver navigeras mer varsamt än så.

En mer optimistisk röst, kombinerat med en realistisk syn på utmaningarna som finns, skulle göra gott i integrationsdebatten. Den skymtar när Liberalernas åtgärdsprogram

Förortslyftet lanseras under parollen att Sverige inte ska ha några utsatta områden 2030, eller när Rojas på Expressens debattsida skriver: "Vi kan gemensamt lägga grunderna för ett öppet samhälle som bejakar mångfalden utan att förneka kulturen, språket och traditionerna som Sverige bygger på." Det är en betydligt bättre grund för en borgerlig integrationspolitik än SD:s symboltyngda tankevärld.

På så sätt är Rojas comeback välkommen, men det återstår att se om han kan vända utvecklingen för L. Rojas uppmärksammade tidigt och ihärdigt problemen med utanförskapsområden, Sabuni problemen med hederskultur.

Då var de före sin tid, men lyckas de inte övertyga om att de fortfarande sitter på lösningarna är risken att de i stället finner att tiden sprungit ifrån dem.