Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Flyr. Människor på flykt vid den grekiska gränsen mot Turkiet. Bild: Darko Bandic

Arvid Åhlund: Lösningen på flyktingkrisen börjar i Syrien

Turkiets president har hotat med att öppna gränsen tidigare och EU har i praktiken sparkat bollen framför sig. Det är en usel lösning på ett hopplöst problem.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan har öppnat gränsen mot Grekland och EU för syriska flyktingar, grekerna har svarat med att sätta in militär, och i europeiska huvudstäder mobiliserar man för att förhindra en upprepning av flyktingkrisen 2015.

Allt går mycket fort. Under tisdagen flög EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen till Aten för att överlägga med Greklands premiärminister Kyriakos Mitsotakis och besöka gränsen.

EU:s utrikeschef Josep Borrell har samtidigt rest till Ankara för att förmå turkarna att återuppta implementeringen av avtalet som slöts mellan parterna våren 2016 i ett försök att stävja de dåvarande flyktingströmmarna in i Europa, och som Turkiet i praktiken nu upphävt.

Senare i veckan planeras också toppmöte mellan Erdogan, Rysslands president Vladimir Putin, tyska kanslern Angela Merkel och Frankrikes president Emmanuel Macron. Förhoppningen är att försöka få stopp för den eskalerande konflikten i nordvästra Syrien, som driver på flyktingströmmarna ytterligare.

Kriget i Syrien har nu pågått i nio år, har på många sätt utvecklats till en proxyfight mellan större makter, främst Turkiet och Ryssland, och så länge striderna fortsätter kommer flyktingströmmarna att göra det också. En varaktig fred i Syrien är därför i grund och botten den enda lösningen som har chans att fungera på sikt.

Turkiet har tagit emot ett enormt antal syriska flyktingar under flera år och EU har skjutit till stora summor i gengäld, men upplägget är mycket svajigt. Det ger Erdogan, en skrupelfri despot, enorm makt eftersom han kan hota med att göra vad han nu gjort.

Vem som helst hade egentligen kunnat räkna ut detta. Erdogan har hotat med att öppna gränsen tidigare och EU har i praktiken sparkat bollen framför sig. Det är en usel lösning på ett hopplöst problem. Kruxet är att det inte finns någon bättre.

Det är i vilket fall ur denna synvinkel man bör förstå den senaste tidens förvecklingar. Erdogan öppnar inte gränsen därför att Turkiet kapacitet att ta emot fler tagit slut, utan som ett sätt att utöva påtryckningar på EU inför en planerad omförhandling av det ursprungliga avtalet.

När Ulf Kristersson (M) skriver på Facebook (3/3) att ”maktspråk och politisk utpressning” inte kan tillåtas diktera EU:s migrationspolitik har han i grunden rätt.

Det har även statsminister Stefan Löfven när han inskärper att situation skulle bli helt ohållbar om nu de miljoner flyktingar som finns i Turkiet skulle ta sig över gränsen till EU: "Då hade vi samma situation som 2015. Det skulle inte bli bättre för dem. Det skulle bli kaos under en lång, lång, lång tid”, konstaterade Löfven i Dagens Nyheter (3/3).

Att undvika en upprepning av 2015 är den enda rimliga utgångspunkten för svensk och europeisk migrationspolitik.