Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP). Bild: Ali Lorestain/TT
Jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP). Bild: Ali Lorestain/TT

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Löneskillnaderna fortsätter vara ett sorgebarn

Trots decennier av kvinnlig frigörelse kvarstår ett inkomstglapp mellan män och kvinnor.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

”Det skiljer uppskattningsvis 3,2 miljoner kronor i livsinkomster mellan kvinnor och män, så kan vi inte ha det” konstaterade jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP) i ett pressmeddelande, i samband med att kommissionen för jämställda livsinkomster presenterade sitt första delbetänkande.

En haverikommission, ville kommissionens medlemmar kalla sitt arbete i en debattartikel i SvD i fjol (4/7). Samtidigt som lönestatistiken går åt rätt håll har kvinnor inte knappat in på män när det gäller disponibel inkomst – kvinnor har i genomsnitt 77 procent av mäns inkomst, ett gap som inte ändrats sedan 1995.

”Det finns få politiska frågor där glappet mellan den uttalade viljan och det faktiska utfallet är så stort” skrev kommissionens medlemmar.

Förklaringarna som ges till glappet är inget nytt: kvinnor jobbar mer deltid, oftare i låglöneyrken, tar ut mer föräldraledighet samt är sjukskrivna i högre utsträckning. Ny är inte heller debatten om huruvida detta beror på livsstilsval – ”Låg pension efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat” som Ebba Busch (KD) tweetade 2014 – eller samhälleliga orättvisor.

Samtidigt kan man konstatera att kvinnors möjligheter att välja har ökat över tid. För unga kvinnor i dag är många friheter, som deras mor- och farmödrar bara kunde drömma om, en självklarhet tack vare ihärdig kvinnokamp.

Men livstidsinkomster formas under lång tid, vilket skapar en viss eftersläpning i statistiken. Än är hemmafrusamhället med sambeskattning inte mer avlägset än några decennier tillbaka i tiden.

Att valmöjligheterna öppnats för kvinnan betyder såklart inte att det är lätt att bara ”välja jämställdhet”. Inte heller att valen inte påverkas av normer och föreställningar om manligt och kvinnligt, som kommissionen framhåller. Samtidigt är förändringen av normer något som tar lång tid, och svårt att ändra i en politisk handvändning och med politiska verktyg.

Men det delbetänkande som nu lämnats över berör myndigheter, och hur offentliga stöd fördelas mellan kvinnor och män, vilket utan tvekan står under politisk kontroll.

Delar av resultaten, som att kvinnor i högre grad nyttjar olika inkomstprövade bidrag, speglar deras högre frånvaro på arbetsmarknaden.

Men skillnaderna verkar även delvis bero på en tendens hos myndigheter att stärka vissa könsskillnader. Det tydligaste exemplet rör Arbetsförmedlingens hanteringen av nyanlända.

På oklara grunder bedöms kvinnorna som mindre matchningsbara, vilket påverkar vilka insatser de får ta del av – generellt får de mindre stöd och färre möten än utrikes födda män. I högre grad hänvisas de till insatser som snarare uppfyller aktivitetskravet, än för dem närmare arbetsmarknaden.

Det är en tydlig orättvisa, som det bör finnas en bred politisk vilja att göra något åt. Just brist på politisk vilja och mod utpekade kommissionen som del av problemet i SvD, eftersom många åtgärder uppfattas som ingrepp i den privata sfären. Med rätta, kan ofta tilläggas.

Det privata är politiskt, skanderade 1970-talets feminister – samtidigt visar kommissionens arbete att det fortfarande finns mycket ojämställdhet att ta itu med utanför den mest privata sfären.