Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Protesterar. Banderoller riktade mot polisens åtgärder under en match mellan Malmö och Helsingborg i Allsvenskan. Bild: Andreas Hillergren/TT

Låt inte säkerhetslobbyister döda läktarkulturen

Frågan måste ställas om förtroendet för Björn Eriksson är förbrukat.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

Den infekterade konflikten mellan polisen och svenska fotbollssupportrar fortsätter. Under de senaste veckornas allsvenska matcher har de flesta supportergrupper protesterat på olika sätt mot polisens metoder och beslut. Den upptrappning som pågår är i sig värd att diskutera. Bengalerna på läktarna, som är det polisen framförallt försöker stoppa, är definitivt inte oproblematiska. Men det är inte heller polisens sätt att hantera situationen. Förbud mot flaggor, tifoarrangemang och publikreduceringar skulle skada den positiva läktarkulturen.

Om bengalerna inte går att få bort helt vore det kanske bättre att försöka reglera i vilken omfattning och på vilka platser de får användas, och hur det ska ske på ett så säkert sätt som möjligt.

Diskussionen om hur bengalerna bäst hanteras skyms dock av Expressens senaste avslöjanden. I flera artiklar visar journalisterna Frida Sundkvist och Noa Bachner hur orsaken till den eskalerade konflikten beror på en överenskommelse mellan rikspolischef Anders Tornberg och Riksidrottförbundets (RF) ordförande Björn Eriksson, för övrigt tidigare rikspolischef.

Handlingsplanen innebär att den så kallade ”villkorstrappan” med stegrande åtgärder ska tillämpas hårdare, vilket i praktiken innebär att polisen kan kräva att klubbarna anlitar fler ordningsvakter, reducerar publiken på vissa läktarsektioner, eller inför ingående kroppsvisitationer.

Eriksson har också, genom sitt uppdrag i RF, tagit initiativ till ett idrottsråd där rikspolischefen och riksåklagaren ingår, och där man fattat beslut om polisens strategi och tillämpning av ordningslagen i samband med idrottsevenemang.

Men Björn Eriksson har samtidigt och under lång tid arbetat som lobbyist för vaktbolagen, bland annat genom uppdraget som ordförande för Säkerhetsbranschen. Där har han drivit på för att ordningsvakter ska ta över polisens uppgifter vid idrotts- arrangemang och för att en villkorstrappa ska tillämpas.

Eriksson har slagit ifrån sig anklagelserna, men i en uppföljande artikel visar Sundkvist och Bachner att inga av de uppgifter han framfört till sitt försvar stämmer.

Därmed måste frågan ställas om förtroendet för Björn Eriksson är förbrukat. Situationen kring fotbollsläktarna är allvarlig nog, utan att polisens agerande ska gå att hänföra till jäv och ekonomiska intressen från den privata säkerhetsbranschen. Konflikten måste trappas ned. En bra början är att Björn Eriksson kliver åt sidan.