Utsikt mot havet. Fallet med en skövlade skogen i Tylösand kokar ner just till detta. I alla fall om man får tro åklagarna som menar att den som enligt tingsrätten är skyldig, Jan Widikson, har anlitat en person för att fälla träd på kommunal mark för att på så sätt få en bättre havsutsikt från sin egen tomt. Men denna utsikt vill inte hovrätten se på plats.
I stället anser hovrätten att den filminspelning som gjordes i samband med tingsrättens syn under förhandlingarna i september var av god kvalitet. Men när den 25 minuter långa filmen visades på hovrättsförhandlingarnas första dag på måndagen var det uppenbart att rätten inte fick ta del av det väsentliga från tingsrättens syn, det vill säga den omtalade utsikten. Filmkvaliteten höll verkligen inte måttet och gjorde inte verkligheten någon större rättvisa.
Med andra ord, hovrättens överprövning av tingsrättens dom kommer inte att grundas på samma material som tingsrätten hade till sitt förfogande.
Ingen skugga ska falla över den som höll i kameran under tingsrättens syn på brottsplatsen vid Älgvägen i Tylösand. Först och främst verkade det vara en videokamera av äldre modell, bilden var genomgående skakig och den klarade inte av att hantera det kraftiga solljus som rådde den aktuella dagen. Framför allt illa blev det alltså när den så avgörande havsutsikten skulle filmas, det är bara vitt och det syns inga konturer alls mellan himmel eller hav.
Dessutom var det en rörig tillställning med ett antal olika personer som skulle ge sin syn på vad det är man ser i filmen.
Vi tar det från början. På måndagen inleddes hovrättens överprövning av tingsrättens dom om den uppmärksammade skövlingen av strandskog i Tylösand. Eftersom hovrätten utgår från materialet från tingsrättens förhandlingar med framför allt ett stort antal inspelade förhör av vittnen och experter kan det låta naturligt att man också utgår från den filminspelning som gjordes i samband med tingsrättens syn.
Men i slutet av mars begärde de två åklagarna Klas Lundgren och Sofia Corin att hovrätten skulle göra en ny syn på plats eftersom ”de inspelade avsnitten inte ger rättvisande bilder”. Försvarsadvokaten Lars Kruse motsatte sig åklagarnas begäran och svarade att ”detta skulle strida mot hela tanken bakom den moderna rättegången”.
Efter en dryg vecka kom så hovrätten med sitt beslut, den avslog åklagarnas begäran, bland annat med motiveringen att ”kvalitén på upptagningen är god”. Man undrar verkligen vilka glasögon hovrätten har tagit på sig, för tingsrättens film är inte bra. Den är direkt undermålig, och gör inte verkligheten någon stor rättvisa.
Den film som spelades upp i hovrätten på måndagen består av ett 20-tal korta klipp på vardera mellan 30 sekunder och 3,5 minuter. Klas Lundgren gör sitt bästa för att förklara vad det är som filmas i olika väderstreck på den skövlade platsen.
Ett par advokater får också berätta om sin tolkning av vad vi ser, och det är en milt sagt lustig tillställning där advokaterna sparkar på stubbar och visar upp avsågade grenar djupt inne i den angränsande skogen som exempel på att det har skett avverkning av träd vid en annan tidpunkt.
Så kommer vi då till filmens kanske viktigaste ögonblick, den omtalade havsutsikten från den byggnad som Jan Widikson håller på att uppföra på sin tomt. Stående på andra våningen på den icke-färdiga byggnaden pekar Klas Lundgren åt väster, ut mot havet. Kameran vänds dit, och man ser bara ett vitt töcken i motljuset. Ingenting mer. Ett anti-klimax, med andra ord. Hovrättens ord om god kvalitet ekar tomt.
Av tingsrättens omfattande dom framgår att den syn som gjordes hade en stor betydelse för utfallet.
”Om man går upp några meter ovanför stigen syns hela det kalhuggna området och det nya huset som håller på att uppföras på bolagets fastighet. Från denna vy märker man att områdets karaktär har förändrats av avverkningen”, skriver tingsrätten.
Den film som hovrätten fick se skildrar inte tingsrättens upplevelse av hur det avverkade området har förändrats. I stället är den mer fokuserad på de olika parternas syn på vad det är man ser. Hovrätten har med andra inte fått någon möjlighet att själva bedöma skövlingen av området, vilket man hade fått helt naturligt om man varit på plats.
Det är i sanning en lång väg från hovrätten i Göteborg till Tylösand, inte bara de 13 milen fågelvägen, utan det mentala avståndet är minst lika långt. Det är synd att hovrätten så tydligt stängde dörren till att själva uppleva vad som verkligen har skett i Tylösand. En skövling av strandskog.
