Sommaren 2019 lämnade 94 procent av niondeklassarna på Stenstorpsskolan i Halmstad grundskolan med gymnasiebehörighet. Lite drygt en halvmil bort ligger Östergårdsskolan. Där var det knappt 60 procent av eleverna som lämnade nionde klass med motsvarande behörighet. Detta är en tydlig bild av skolsegregationen i Sverige – och skolans misslyckande.
Totalt var det 18 procent av alla elever i årskurs nio i Halmstads kommunala grundskolor som inte fick behörighet till gymnasiet när de gick ut skolan 2019. Störst skillnad var det mellan just Stenstorpsskolan och Östergårdsskolan. Men ojämlikheten mellan högstadieskolorna går igen även vid en bredare genomgång.
På Trönningeskolan, Gullbrandstorpsskolan och Getingeskolan låg behörigheten högt, från 94 procent till 90 procent. Andra skolor med relativt låg andel gymnasiebehöriga elever var Brunnsåkersskolan, Fyllingeskolan och Vallåsskolan som låg mellan 70 och 75 procent.
Dessa stora skillnader speglar bland annat en boendesegregation i Halmstad. Andra faktorer som spelar roll är föräldrarnas familjebakgrund och migrationsstatus. Men trots dessa förklaringar är skillnaderna inte acceptabla. I Skollagen står det att ”utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform”. Detta mål uppnås med andra ord inte om skillnaden i gymnasiebehörighet är så stor som den är i Halmstads kommuns skolor.
Bilden av den segregerade skolan i Halmstad bekräftas också i rapporten Ett söndrat land som kom ut 2018. Rapporten är skriven av Per Kornhall och German Bender och de undersöker skolsegregationen i 30 medelstora kommuner i Sverige där bland annat Halmstads kommun ingår.
I rapporten delar de två skolforskarna in de undersökta kommunerna i tre olika grupper utifrån hur segregerade skolorna är. Halmstad hamnar i gruppen med en tydlig skolvalssegregation, vilket innebär att skolsegregationen i kommunen i hög grad är kopplad till det fria skolvalet.
Tyvärr är inte situationen i Halmstad unik. Skillnaden mellan skolorna i Sverige har de senaste decennierna ökat, och fortsätter att göra så. Det är en mycket oroväckande utveckling som politikerna måste stoppa.
Om verkligheten ser ut så här med så vitt skilda resultat mellan kommunens skolor, borde inte varningsklockorna ringa hos de ansvariga kommunpolitikerna? Nej, så är det inte.
Lokalt finns ingen genuin politisk vilja att förändra den allvarliga situation där kommunens elever ges olika förutsättningar. Kanske för att det rent krasst skulle krävas så omfattande åtgärder att man skulle få viktiga väljargrupper emot sig.
Men allvarligast är nog det faktum att det saknas en förmåga på kommunal nivå att bryta den kraftiga skolsegregationen i Halmstad. Halmstads kommun har lite drygt 100 000 invånare. Med tanke på att Sverige som helhet har passerat tiomiljonersstrecket brukar det heta att Halmstad är en enprocentskommun.
Det finns ingen del av Sverige som inte tillhör en kommun, så den kommunala verkligheten är viktig. Men det säger sig självt att den enda procenten som Halmstad utgör inte kan påverka helheten.
Lösningen på skolans problem i Halmstad finns i stället på nationell nivå. Det är ytterst riksdagen, och politikerna där, som har makten att förändra dagens skolsystem så att det på riktigt blir likvärdigt, så att alla elever oavsett var eller när man börjar skolan ges samma förutsättningar till en bra skolgång.
Hur hamnade vi då här? Svaret på den frågan finns givetvis i historien, nämligen i de politiska reformer som har påverkat skolan. Låt oss därför backa bandet drygt tre decennier, till en decemberdag 1989.
Den 8 december 1989 tog Sveriges riksdag ett beslut som skulle få långtgående konsekvenser för den svenska skolan. Beslutet innebar att kommunerna ensamma skulle få ansvar för skolan, främst genom att lärarna skulle bli kommunalt anställda.
Beslutet om skolans kommunalisering togs inte enhälligt utan klöv riksdagen bokstavligen i två delar. Med röstsiffrorna 162 mot 157 fick Socialdemokraterna tillsammans med Vänsterpartiet igenom beslutet. De tre borgerliga partierna, Moderaterna, Centerpartiet och dåvarande Folkpartiet, samt Miljöpartiet röstade emot tillsammans med en vänsterpartist. Störst motstånd hade nog ändå beslutet hos en stor del av lärarkåren som befarade allvarliga försämringar för sitt yrke.
Men skolans och lärarnas öde beseglades redan i början av 1989 i samband med statsminister Ingvar Carlssons regeringsombildning. In i den socialdemokratiska regeringen kom då Göran Persson som ny skolminister. Han var okänd för den större allmänheten men skolfrågorna var han inte obekant med.
I sig var skolan i slutet av 1980-talet i stort behov av en ny styrning eftersom det tidigare systemet med ett slags dubbelkommando mellan stat och kommun på många sätt hade kommit till vägs ände. Skolan var hårt reglerad från statligt håll, en styrning som var kraftigt kritiserad inte minst av kommunerna.
Efter att Göran Persson blev skolminister agerade han snabbt. Redan under våren 1989 tog han flera initiativ med syftet att genomdriva kommunaliseringen. Han fick också uppbackning av finansminister Kjell-Olof Feldt som sedan tidigare varit tydlig med att han ville att kommunerna skulle ta över ansvaret för skolan, inte minst för att kommunerna bättre än staten skulle kunna effektivisera skolans resurser.
Detta är ett tydligt exempel på en ekonomism som under lång tid präglat skolans verksamheter och urholkat dess resurser. Det har i förlängningen drabbat både lärare och elever.
Ett stort motstånd mötte Göran Persson i de stora lärarfacken men han lyckades på ett tidigt stadium få med sig de två lärarförbund som var kopplade till Tjänstemännens centralorganisation, TCO, genom löften om bland annat löneförhöjningar och reformer. Det tredje lärarförbundet, Sacoanslutna Lärarnas Riksförbund, var dock mycket kritiska till skolministerns agerande och tog kraftfullt strid mot kommunaliseringen.
Med splittringen av de stora lärarförbunden hade Persson vunnit en viktig seger på vägen till kommunaliseringen. Om den i slutänden skulle gynna skolan verkade för ögonblicket inte vara det väsentliga.
I mitten av oktober genomförde ett tusental lärare en stor demonstration i Stockholm som avslutades med att tiotusentals underskrifter från lärare som var emot kommunaliseringen överlämnades till skolminister Göran Persson. Svaret från Persson kom några dagar senare då han lämnade in förslaget om kommunaliseringen till riksdagen. Detta ledde till en stor lärarstrejk i november. Men trots konflikten forcerades ärendet fram och togs upp för behandling av riksdagen den 8 december. Stämningen var rejält uppiskad inför riksdagsdebatten.
Inne i riksdagens kammare blev debatten också hård och flera borgerliga företrädare var mycket kritiska till förslaget, särskilt som en så viktig skolfråga skulle genomdrivas av en så svag majoritet. Den hårt ansatte skolministern gick inte till motangrepp utan valde en undervisande ton. Efter sex timmars debatt klubbades kommunaliseringen med en marginal på fem röster.
Den 1 januari 1991 blev skolan ett helt och hållet kommunalt ansvar – ett verk av skolminister Göran Persson. Tyvärr blev många av farhågorna från lärarhåll besannade. Kort och gott förlorade lärarna striden mot Göran Persson.
Men en olycka kommer sällan ensam. Och så blev det även för skolan.
