Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Kulturkrig. Vi har lämnat den trygga höger-vänsterskalan bakom oss skriver Andreas Johansson Heinö i sin nya bok.  Bild: Anders Wiklund/TT
Kulturkrig. Vi har lämnat den trygga höger-vänsterskalan bakom oss skriver Andreas Johansson Heinö i sin nya bok. Bild: Anders Wiklund/TT

Naod Habtemichael: Kulturkriget är här för att stanna

Kulturkriget har de senaste åren varit i full gång. I sin nya bok beskriver statsvetaren Andreas Johansson Heinö hur kulturkriget inte är så innehållslöst som man kan tro vid första anblick.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Det löper en allt större skiljelinje mellan politiska frågor som handlar om kultur och identitet snarare än den traditionella vänster-höger-dimensionen. Åtminstone enligt väljarna.

Frågor som rör var barnens skolavslutning ska äga rum eller huruvida en viss kost ska vara tillåten i skolmatsalen har fått ett uppsving jämfört med materialistiska frågor. Medieutrymmet tycks domineras av det som till en början verkar vara irrelevanta frågor i förhållande till de spörsmål som hittills har dominerat agendan: arbetslösheten, skattetrycket och välfärdens finansiering.

Men det är inte underligt. Statsvetaren Andreas Johansson Heinö slår i sin bok “Anteckningar från kulturkriget” (Timbro förlag) fast att många kulturkrigsfrågor inte är så innehållslösa som man först kan tro. Tvärtom kan de vara mångfacetterade.

En debatt om den kommunala simhallens klädregler kan exempelvis inrymma frågeställningar som i vilken grad religiösa uttryck ska förbjudas i gemensamma, skattefinansierade lokaler. Att minoriteters rätt att uttrycka sig går i klinch med majoritetssamhällets normer är inget nytt under solen. Däremot tycks frågan få ytterligare ett lager när det handlar om våra gemensamma institutioner.

Som den brittiske filosofen Isaiah Berlin, som myntade begreppet “värdepluralism”, gjorde gällande, olika uppsättningar av värderingar står i konflikt med varandra. Grundläggande värdekonflikter har sällan ett specifikt, givet svar såvida man inte är nationalist och anser att minoriteter alltid anpassa sig till majoritetssamhället.

En konsekvens av den villrådiga hållningen är att liberaler ofta saknar ett tydligt svar när specifika kulturkrigsdebatter blossar upp. Även om det visar att värderingskonflikter är komplexa, leder det oundvikligen till att de enda som framstår som tydliga är de som struntar i minoriteters rättigheter.

Oviljan att debattera kulturella värderingsfrågor syns tydligt i de etablerade partiernas ageranden på kommunfullmäktigesammanträden. Särskilt när sverigedemokrater väljer den motsatta strategin och söker konflikt om en symbolisk fråga som “uppmuntrar till gemenskap”. Det är lätt att avfärda SD:s vurm för så kallade kulturkrigsfrågor som strunt. Men i stället borde moderater, socialdemokrater och centerpartister ta tillfället i akt och gå till botten med vad förslag som exempelvis begränsar minoritetens rätt till modersmålsundervisning innebär och varför de är fel.

Det finns en överhängande risk att kulturkrigets upptrappning och de till synes aparta värderingsfrågorna slår in en kil mellan olika åsiktsläger. Enligt en rapport från SNS Demokratiråd har introduktionen av den kulturella värderingsdimensionen spätt på den affektiva polariseringen och ogillandet av politiska meningsmotståndare i frågor som handlar om migration, mångkultur och flyktingmottagning.

“Kulturkriget är här för att stanna. De motsättningar som ger konflikten näring kommer inte att försvinna. Inte ens coronapandemin lyckades styra tillbaka den politiska konflikten till den trygga vänster-högerskalan”, skriver Johansson Heinö och avrundar sin genomgång av kulturkriget. Det är svårt att inte nicka instämmande.