Rysslands krig i Ukraina är långt ifrån över. Under onsdagen talade president Vladimir Putin till världen om hur en ”delvis mobilisering” ska genomföras. 300 000 reservister kallas in för att strida. Mobiliseringen blir i sammanhanget en bekräftelse av att Putin inte tänkt gå med på någon diplomatisk lösning, trots de massiva militära nederlagen de senaste månaderna.
Den desperata ryska krigsmakten befinner sig i en trött och sårbar position. Om kriget ska fortsatta har Putin i praktiken bara haft ett val – mobilisering (21/9). Mobiliseringen av reservister bedöms dock inte leda till något större genombrott på slagfältet. Männen som kallats in är äldre och har inte haft någon omfattande militär träning på flera år.
Till råga på allt är motivationen låg, vilket tragikomiskt illustrerades av onsdagens populära Googlesökning i Ryssland: ”Hur bryter man en arm hemma” (22/9). Att Putin måste kalla in reservister tyder endast på att Kreml saknar bättre alternativ.
Trots att den ryska krigsmakten har uppenbara problem har Putin gjort det tydligt att han inte accepterar ett nederlag. Kriget kommer därför inte ta slut förrän Ryssland fått vad de vill ha, eller förrän de förlorat kriget i sin helhet. Det är dessa två alternativa slut som västvärlden måste utgå ifrån när de diskuterar sitt stöd till Ukraina.
Europa har sedan krigets början visat sitt stöd för Ukraina. Rysslands aggressioner har fördömts och sanktioner har införts för att pressa den ryska ekonomin. Västvärlden har skickat ekonomiska och militära medel till Ukraina för att stötta civila och militära funktioner. Sverige har sedan februari bidragit med bland annat pansarskott, minröjningsutrustning, pansarvärnsvapen, kulsprutor och sjömålsrobot 17 (TT 31/8). Försvarsmakten har även bidragit med grundutbildning av ukrainska soldater i Storbritannien.
I slutet av valrörelsen annonserade regeringen ett sjunde stödpaket till Ukraina bestående av artilleriammunition motsvarande 500 miljoner kronor. Oppositionen krävde dock mer än vad S-regeringen var villiga att erbjuda. Moderaterna och Kristdemokraterna beskrev paketet som både ”ynkligt och svagt”. Kristdemokraternas försvarspolitiska talesperson Mikael Oscarsson menade under valrörelsen att en donation av artillerisystemet Archer särskilt skulle vara en ”game changer”. Han har inte fel.
Ukraina har tidigare satt Archersystemet högt upp på sin önskelista. Det är en sak att ge ammunition, men Ukraina behöver även verktygen för att avfyra skotten mot fienden. Om svenska Försvarsmakten bedömer att vi kan undvara ett antal Archersystem bör dessa givetvis ges till Ukraina omedelbart.
Kriget som utkämpats i mer än ett halvår är bevisligen inget störtlopp där de betydande insatserna endast ska koncentreras till en kort och intensiv period. Ukrainakriget är mer av ett segdraget maratonlopp där uthålligheten testas gång på gång. Ryssland nöter sakta men säkert ut sina militära resurser och de har få möjligheter att fylla på med kritiskt materiel till följd av sanktionerna.
Ukraina måste därför få verktygen att stå pall så länge det krävs. Sverige kan konkret bidra med fler vapensystem till Ukraina. Ansvaret vilat tungt på Sveriges nästa statsminister.
