Tidigt i pandemin tvingades många anställda inom vården och äldreomsorgen att jobba utan skyddsutrustning, eller med improviserade alternativ.
I en granskning slår Riksrevisionen nu fast att statens insatser för att säkra skyddsutrustning var otillräckliga.
Slutsatserna som dras i rapporten är att staten saknade väsentlig information. Att kraven på regioner och kommuner att hålla sig med beredskapslager varit för otydliga. Insatserna som väl avhjälpte bristen – statsbidrag och ett ökat utbud av godkänd skyddsutrustning – infördes för sent.
Att priserna på skyddsutrustning, av naturliga skäl, ökade väldigt snabbt under våren 2020, gjorde dessutom att krishanteringen blev väldigt kostsam för staten.
Vi behöver fortsätta utvärdera pandemihanteringen, främst för att det kan ge en fingervisning om hur redo står Sverige inför framtida krig och kriser. Beredskap är en fråga som aktualiserades i samband med pandemin, men som görs än mer aktuell av kriget i Ukraina.
Sveriges civila försvar har länge behövt genomsyn och upprustning. Ett tryck har uppstått som gjort att Sverige åter ska bygga upp beredskapslager, efter att ha avvecklat dem i slutet av Kalla kriget. Nu när vi ska gå med i Nato finns dessutom beredskapskrav vi måste efterleva.
Ambitionen att stå redo är god, och att statens krishanteringsrutiner lämnade en del att önska blev tydligt i pandemin. Exempelvis av den väldigt hastiga beredningen av pandemilagen, som upplevdes nödvändig eftersom Sverige saknade färdig krislagstiftning för fredstida kriser.
Men vi får inte heller fostra en övertro på att alla kriser kan lösas, bara vi planerar tillräckligt inför dem. Måttet av osäkerhet är för stort: vi vet inte vad nästa kris är och hur den kommer påverka samhället. Att det finns en påtaglig risk för pandemier även i framtiden är en sak, men vad för typ av smitta det kommer röra sig om är osäkert.
Det är skillnad på luftburen smitta, och droppsmitta. Det är inte nödvändigtvis samma utrustning som behövs: att snabbt kunna ställa om produktionskedjor trumfar att ha ett stort lager i många fall.
Sverige måste förstås klara att säkra vissa grundläggande behov – av mat, vatten, el och värme och grundläggande sjukvård – även om stora delar av samhället slås ut. Hur vi väljer att säkra det måste utgå från våra förutsättningar, och borde inte utgå från protektionism. Det är bra att undanröja hinder för inhemsk produktion, men att tro att beroende av utländska produktionskedjor gör oss svagare är ett feltänk.
Ett illustrativt exempel är bristen på mjölkersättning i USA. Där fanns en stor inhemsk produktion, men den slogs till stora delar ut av bakteriespridning i tillverkningen och av förändrade konsumtionsmönster under pandemin. Situationen förvärrades av i sin tur av hårda importregler. Tydligt är att inhemsk produktion inte heller är en hundraprocentig säkerhetsgaranti.
Det som behövs är flexibla kedjor, såväl inom det offentliga som privata, som snabbt kan svara på behov. Och tänka om, när krisen gör normalläget omöjligt. Sverige bör rusta upp och planera inför krisen, men med medvetenhet om att allt inte går att förutse och planera för.
