En journalist har åkt taxi i det land som hon eller han bevakar, pratat med chauffören och berättar om det för allmänheten. Hur många har inte läst den artikeln? Ja, jag har själv delat med mig av sådant.
Det finns ingen anledning att undvika denna stereotyp om berättelsen tillför något. Men det blir problematiskt om dessa taximöten görs till något annat än de små kontaktytor med samhället de faktiskt är.
Jag tänkte på det när jag lyssnade på Ryan Evans krigspodd den 14 mars med Michael Kofman, amerikansk militäranalytiker. Kofman hade just kommit hem från en resa i Ukraina där han pratat med många ukrainska militärer.
“Så vad säger soldaterna om sina befäl? Vilka är uppskattade? Vilka får särskilt mycket kritik?” föll frågorna.
Kofman sade då något mycket viktigt: Soldater i krig klagar alltid, däribland på sina befäl. Utmaningen är att skilja slentriankritik från sådan som avslöjar strukturella problem.
Han har alldeles rätt. Det räcker inte att lyssna på soldater och officerare för att förstå sådant som ledningskulturen i den ukrainska armén. De flesta anekdoter – efter exempelvis en rundresa – är fortfarande bara anekdoter och inte ett fullgott analysunderlag.
Evans sade inget om det men många av lyssnarna som följer kriget tänkte säkert på en artikel i Washington Post den 13 mars. Tidningen intervjuar en bataljonschef i Ukrainas 46:e brigad med anropsnamnet ”Kupol”. Han klagar på låg kunskapsnivå hos nya soldater som tillförs hans bataljon för att ersätta förluster, att vissa av dem knappt vet hur man avfyrar ett vapen och att en del övergett sina positioner under beskjutning. Kupol berättar även om brist på ammunition, om den frustration det skapar i strid och är bekymrad över den optimism inför kommande ukrainsk motoffensiv som uttryckts från den politiska och högsta militära ledningen.
Artikelrubriken är: ”Ukraina har brist på skickliga soldater och ammunition i takt med att förlusterna och pessimismen växer”.
Washington Post citerar också chefen för markstyrkorna, general Oleksandr Syrskyj, som säger att Ukraina behöver vinna kriget till slutet av året och att det är realistiskt förutsatt att man får den västhjälp som krävs.
Tidningens motbild: ”Vid frontlinjen är stämningen dock mörk”. Grunden för den slutsatsen är kritiken från Kupol och någon lägre officerare till.
Det journalistiska arbetssättet Washington Post visar exempel på tydliggör det problem som Kofman lyfter. Enskilda soldatberättelser görs till anekdotisk bevisning om tillståndet i den ukrainska armén.
För vad handlar detta om? Ja, efter ett års krig förlorar en armé en stor del av de soldater som fanns i början och nya behöver snabbutbildas. Ja, en del av dem borde inte vara där. Men det är vad som sker vid allmän mobilisering. Ja, det råder brist på framför allt artillerigranater. Men det är allmänt känt och något som även den ryska armén lider av.
Berättelserna från soldater behöver komma fram i offentligheten – Kupol blev för övrigt degraderad som straff för sina uttalanden. Men journalister bör tolka dem med försiktighet och inse sina begränsningar. Vi bör inte dra långtgående slutsatser från enskilda berättelser och förstå att krigets umbäranden analytiskt bör skiljas från frågor om militära framgångar eller misslyckanden.
